«Bint Dahabi, folk säger att de saknar en men det är INGEN som ringer. Så det kanske är där det verkliga svaret ligger.»

Haha alltså, jag är numera allergisk mot SMS-försök-till-återförening. Det känns så… stelt. Mega boring. Dessutom är jag redan överbelastad så jag orkar inte tolka tonläge i text och sitta och fundera på om jag borde svara med emoji eller punkt eller skicka ett röstmeddelande. Jag är förresten den där jobbiga vännen som skickar fyra till tolv minuters långa röstmeddelanden. Haha! Not everyone likes it, och det är ok. Men om jag saknar någon så ringer jag bara. Jag orkar inte hålla på å övertänka och krångla till det med stela SMS. Jag ringer bara.

Det här är inget snyftinlägg. Snarare ett trött-inlägg. Jag är så trött på SMS som inleds med «Assalamu ‘alayki, länge sedan! Hur mår du?» följt av något krystat försök till återkoppling. Girl… om du saknar mig, varför ringer du mig bara inte? Du vet ju hur man gör? Du knappar bara in mitt nummer och ringer? Common.

Ring mig bara för ärtans skull så att vi kan prata. Skratta. Missförstå varandra i realtid. Skratta om. Kanske sätta på FaceTime om jag blir tvungen och om jag diggar dig extra muschos. Jag ogillar dock FaceTime. Och ifall du ringer mig och jag inte kan ta ditt samtal där och då, så lovar jag att jag alltid ringer upp dig. Always. So stay cool och sluta överanalysera. Tack å hej!

And call me.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.