«Vill du ha barn?», frågade han mig. Vi hade aldrig träffats förut, och jag visste inte vem som satt framför mig. Det var vårt första sällskap tillsammans. Ändå var det här det första han frågade mig efter att han presenterat sig själv. Jag satt där vid köksbordet stum.

Det finns få som förstår vart jag kommer ifrån och vem jag är. Jag är uppvuxen på ett annorlunda vis. Med gamla traditioner och fasta attityder. Med en tydlig uppfattning om vad som är moraliskt rätt och fel. Jag passar inte in i det nya moderna hej-ho Wahlgren-samhället. Det är inte många som begriper det här. Familj. Några vänner. Några bekanta. Och förstås, några av er. Resterande höjer ögonbrynen över att jag (en ung kvinna) ännu inte klivit ur mina 70-talskängor. Snopet? Ja, kanske det.

Jag tror att vi hela tiden omedvetet skolas in i konstiga tankegångar och obegripliga resonemang i vår tid. Sociala medier har verkligen gått bananas. Stora attitydförändringar har skett de senaste decennierna. Skolbarn matas in med att blyghet är en svaghet. Att äldre inte har rätten att kräva respekt. «Vill du ha barn?». Vad är det för löjlig fråga? Det är klart att jag vill ha ungar! Varför sitter jag annars här, och framför en okänd man dessutom? Vad är syftet med ett äktenskap om man aldrig vill skaffa några barn? Frågan kändes, minst sagt, förödmjukande. Varför skulle jag annars gå med på att ge mig själv till någon annan, om det inte vore för att bilda familj? Naturens kretslopp, hallå?

Jag har inte talat med min Baba om det här efteråt, men jag kunde se i ögonvrån hur han höll på att sätta kaffet i halsen när frågan ekade rakt mot oss. Eller mot mig. Han blev varken arg. Inte ens smått irriterad. Men förvånad. Och generad. Han måste nog ha tänkt: «Oj! Min dotter är ingen billig handelsvara. Om han inte avser att bilda familj med henne, vad har han då för intresse?». Eller så tänkte Baba något helt annat. Jag kunde i vart fall inte få ut ett ord. Kollade istället ner på mina fingrar som jag alltid gör när jag blir nervös, eller när jag får en rejäl utskällning. Det enda jag kunde tänka på var varför i allsin dar jag föddes på det sena 90-talet och inte hundra år tidigare.

Jag vill tro att frågan behövde ställas. Det kanske var han som trodde att JAG inte ville skaffa barn. Faktum är att både kvinnor och män idag inleder äktenskap, utan någon vilja eller avsikt att skaffa barn. Överhuvudtaget. Trots att de kan. Konstigt. But surely there are many things that seem strange nowadays, are there not ladies?

Gammaldags får jag väl bara vara. Tant. Eller kärring. Jane Austen. Handstil i bläck. Stenålders patriot. Ung-kvinna-i-otakt-med-tiden…? Folk får kalla det vad de vill. Men jag tycker bestämt sagt att man kan lära känna någon utan att ställa så förhastande frågor. Synnerligen på första dejten – som två främlingar och ogifta. Och synnerligt INTE så rak på sak framför en dotters far. God forbid!

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.