The truth of being a ”writer” (idk if I may allow to call myself that yet) is that most of the time I feel like a little fairy playing at being a human.

Allt med mitt skrivbord är mysigt, avslappnande och ger en god energi. Kan spendera timmar vid mitt skrivbord när jag studerar eller arbetar, alhamdulillah.

När jag reflekterar kring en eller flera välsignelser som Gud har givit mig, tänker jag på att det ska leda till en djup tacksamhet men framförallt genom att släppa in njutningen som kommer med välsignelsen. Njuta av välsignelsen till fullo själv eller med andra. När jag var yngre trodde jag att minnet av ens välsignelse snarare behövde leda till smärta och ett eländigt dåligt samvete över att jag har något som någon annan inte har. Jag trodde att jag var mer barmhärtig genom att må dåligt över det andra inte har men som jag har. Nu flera år senare inser jag att det är en välsignelse att känna medkänsla och barmhärtighet, men det ska inte ta bort och hindra min rätt till att njuta av det som Gud själv valt att ge till mig. Om Gud valt att ge mig något så gjorde Gud det av en vishet – även om jag kanske inte riktigt förstår mig på den visheten idag, men det betyder något. Förstår ni lite vad jag menar? Varför ska det leda till smärta, överanalyseringar och övertänkande? Varför ska det sättas ett hinder mellan mig och välsignelsens njutning?