Det var just det. Nu är världen på väg att falla. Stora rubriker på nyhetssajter och tv-nyheterna. Katastrofer. Jordskalv. Havsvågor. Orkaner. Bränder och mord. Lägre fängelsestraff. Fler dödsfall. Ett och annan människa sitter helt trygg i sin bekväma fåtölj livrädd över vad som hända skall. «Är det nu jag dör tillsammans med allt annat på jorden? Redan nu?» För vad blir det egentligen av oss andra som lever kvar med skräcken? Dödsångest är väll ändå ett normalt fenomen. Ångest och depression kan vara ganska lika. Det är dock svårt att särskilja de två ibland.
Chocken kommer som en höger. Man vet ju att allt kan hända, det Gud har bestämt är redan skrivet men det gör allt inte lättare. I vart fall inte för alla. Sorgen över all förväntan och över all längtan som hunnit byggas upp tar över hela kroppen och själen. Allt, precis allt blir som bortblåst. Vad i all världen gör man nu? «Det var ju inte så här det skulle bli» säger någon snubbe från nyhetskanalen.
Bint Dahabi hur blir det då med mig? Ja, mitt hopp och min längtan till ett evigt liv är större än någonsin nu. Men det är klart att det är läskigt att kunna dra en skildring mellan det som sker idag med domedagsprofetior. För någon som inte tror alls, eller för den som inte tror i den grad som jag själv gör, tycker säkert att det här låter väldigt lustigt. «Bint Dahabi hur kan du inte få panik?» Men jag känner så här.. när hjärtats fulla fokus pumpar blod genom alla ådror i kroppen med målet till ett nästa evigt liv, då blir motgångarna en större anledning till att skifta fokus till det som aldrig dör och till Gud vars hand vilar i allt. Den här veckan har jag känt mig mindre än ett senapskorn. Jag har känt mig så fruktansvärt liten. I köksbordet, på gymmet, i skogen, i köpcentret, i biosalongen och i mitt egna hem. Här sitter jag på tåget och låter händerna vila försiktigt på knäna samtidigt som jag sitter bakåtlutat med huvudet och tittar ut från tågfönstret. Så många träd och byggnader. Så många människor, så många ansikten i en så liten värld. Jag får snart inte plats här. Jag vill inte vara här känner jag. Jag pillar bort en plastskiva från fönstret som faller ner och tänker «alhamdulillah».
