«.. ståtlig rustning på utsidan, men bara en trött krigare inuti.»

Hejsvejs damer. Det har varit lugnt härinne ett tag och det är på grund av mitt hektiska liv. Förra veckan var jag påväg att få ett sammanbrott. Jag ska inte sticka under stolen med att mitt liv varit ganska «mycket» och fortfarande är. Plötsligt drar alla «måsten» i mig från alla kant å håll och att slita i handbromsen får inte min bil att tvärstanna, tyvärr.. jag måste I VART FALL göra det som måste göras varesig jag vill eller icke, och jag måste göra det riktigt bra. Jag menar.. «bara bra» räcker inte (alltid) hela vägen med de mål man har i livet, eller vad säger ni?

Om det är något jag är riktigt bra på så är det att dra ett täcke över huvudet för att fly från verkligheten när livet känns extra stressigt. Jag tar fram Ben & Jerrys från kylen och läser böcker efter böcker, eller kollar på någon film för hundraelfte gången. Och nej jag är inte deprimerad. Mitt problem är att jag har svårt för att hantera stress. Jag har svårt för å hänga i takt med livet när dagarna går framåt i snabbspolning. Det slutar oftast med att jag lägger av, och jag hatar att misslyckas, jag hatar att ge upp. Man mår liksom pyton i efter hand, nästan som en obehaglig bakfylla. Nu vet jag för sig egentligen inte hur en bakfylla känns som då jag aldrig smakat alkohol men jag går lite på den beskrivningen som jag fiskat upp från Google.

Jag är en ensamvarg, men jag har dock – tro eller ej – väldigt många vänner men inte mycket till socialt liv och det har väll både sina fördelar och sina nackdelar? Det bästa är att jag kan göra precis vad jag vill när jag vill utan att behöva vänta in någon. Och sedan blir allt på mitt sätt. Jag älskar att få vara själv med min egen inre värld – haha jag tillhör utan tveka den människoarten som älskar att vara själv om det finns en sådan direkt art? Jag skulle nog säga att det inte stör mig det minsta att jag inte träffar mina vänner jämt och ständigt (bortsett ifrån när jag faktiskt VILL träffa dem men inte kan) även om mina vänner blivit rätt så sura på mig ett ex ex ex ex antal gånger för att vi sällan ses. Jag känner inget behov av att bo i en stor stad eller ha grannar åt alla håll. Det ger mig varken det ena eller det andra alla gånger. Men vid rätt tillfällen så ÄLSKAR jag helt klart att umgås med mina vänner och den sociala biten får jag med en helt lagom dos i livet även fastän det kan kännas lite för sporadiskt för någon annan. För mig är det helt lagom. Visst är jag lite udda va? Ni då? Är ni ni mycket till sociala träffar?

Pss! Om ni inte finner mig på instagram så är det för att jag inaktiverat mitt konto, igen. Målet är att fortsätta vara aktiv på bloggen så skriv ner era tips och ställ era frågor här så hörs vi! <3