Om någon frågar dig hur du mår så säger du «jo tack, det går bra». Därefter tackar du dem för att de frågade, vilket du gör med ett påtvingat leende. Den där halvt vita lögnen fortsätter att följa dig vart du än går, och folk tror på det fastän du vet att det är fel att ljuga. Det är slitsamt, och riktigt utmattande till och med. Ibland sköljer känslorna över dig, drar i dig, river och knuffar. Drar in dig till sjöss och folk går in och ut genom dörrarna men du är osynlig, dem ser dig inte. Du tappar dig själv bland hyllorna utan att längre veta vem du är. Du krymper, du känner dig så liten fastän ansvaren du bär på är stort. Det är här som du tappar en bit av dig själv, oförmögen i att ändra och ett ostabilt självförtroende. Ingen att prata med, vilket du skyller dig själv på. Rädslan av att bli lämnad och förbli ensam – allt sköljer över dig och sedan låtsas du som att det inte gör det.

Du ler lite mindre på bussen men du ler i vart fall. Du sätter upp ett stort leende när du stöter på väninnan som precis fått en unge och du drar den där vita lögnen, igen. Det gör ont. Inte en… enda… lögn… till.

Alla kämpar en strid andra inte kan se. Vi alla har blinda fläckar. «Men att bekänna en hemlighet kan göra en mindre ensam» brukar jag uppmuntra andra att tänka trots att jag inte riktigt själv tar till mig det rådet. Jag väljer helst att inte prata med vem som helst vad berör mina djupt privata angelägenheter och jag skyltar absolut inte om det öppet på sociala medier. Jag skriver dock ner dem och det blir min lilla terapi. Men jag tror att vi behöver prata med någon ibland. Vi behöver någon och någon behöver oss. Väldigt mycket. Det behöver inte ske hela tiden och man behöver nödvändigtvis inte berätta exakt allt, från allra första början, men vi alla behöver någon.

Jag förstår varför många inte vill prata om sina djupt privata angelägenheter, tanken av att bli besviken svider rejält. Besvikelsen av att det inte hjälpte något eller att relationen dog ut. Då bryts man ned ännu mer och känner sig ännu mindre än vad man gjorde tidigare. Därför talar jag till Gud, då kommer jag aldrig någonsin att bli besviken. «Var din egen bästa vän OCH prata med någon, tala ut till Gud. Det är så du bemöter morgondagens ljussken»

–

Du förtjänar vänlighet.

Du förtjänar respekt.

Du förtjänar skratt.

Du förtjänar stillhet.

Du förtjänar tålamod.

Du förtjänar kramar.

Du förtjänar ledighet.

Du förtjänar omsorg.