Det råder inga tvivel om att tankarna spretar just nu så som de har legat och jäst hela dagen lång. Det har skapats en stor klump inom mig. Nej, jag är inte gravid. Det är en klump av förtvivlan. Och nu släpper jag allt. Ut med språket. Eftersom jag är riktigt trött på en sak. Snarare besviken. Irriterad. Förvirrad. Främst ledsen. Och bara så sliten i själen.
Det händer ju rätt så ofta att jag stöter på nya människor, vilket händer oss alla. Och många gånger säger det bara *klick!* när vi matchar så sjuuuukt bra. Därför blir det även självklart att jag bjuder på mig själv. Jag öppnar fler konversationen och skickar söta röstmeddelanden eller långa textmeddelanden som tyder på «Hellooo! Du-är-intressant-och-jag-diggar-dig-och-jag-vill-skapa-något-här-eftersom-du-diggar-mig-med». Men sen tar det oftast stopp. Som om att inget sker om inte jag gör något. Som att ansvaret bara ligger på mig. Om inte jag hör av mig så hör personen inte av sig. Om inte jag frågar ut personen (ex något kul jag vill hitta på med personen) så frågar personen inte ut mig även fast personen haft exakt samma tanke. Som om att det bara ligger på min axlar. Och jag är så fruktansvärt trött på det.
Alltså, det skulle ju vara en helt annan femma ifall personen inte kände att hon överhuvudtaget klickade med mig. I mean, I got it and I would totally understand and end of discussion, men så är inte fallet just nu. Eftersom vi diggar ju varandra sjukt mycket. (Uhm, bara för att tydliggöra detta så handlar det här dilemman inte enbart om en person. Det händer nu och har hänt förr, från olika människor). Och ja, jag bara vet att det är en väldigt fin och prydlig egenskap att titta till andra och höra av sig till andra först, men det är så psykiskt dränerande. Speciellt när dessa människor uttrycker sig uppriktigt glada över vår kontakt men trots det är jag alltid den som hör av mig tillbaka till personen efter flera veckors mellanrum. Varför blir det alltid så här när våra senaste samtal innehöll långa och djupa konversationer med skratt och good-feeling-vibes FRÅN OSS BÅDE?
Nu menar jag inte att dra alla över en kam som vi säger på svenska men jag hamnar oftast i det här med de som besitter personligheten INFJ. Varför vet jag inte. Min vännina Sarinja kanske kan svara på det? Det är svårt med sådana relationer där jag måste springa svansen efter godhjärtade människor. Eftersom de är otroligt härliga och underbara på alla plan!!! Jag kan liksom slänga in mina skämt och dumpa alla mina problem i deras knän och känna mig fullt trygg. Och de skrattar från djupet av hjärtat och känner medkänsla vid tuffare ämnen. Och trots allt är det alltid jag som måste starta en konversation för att det ska bli något av. Det är alltid jag som börjar att slänga iväg söta sms eller röstmeddelanden.
Om du känner igen dig i det här, snälla kan inte du bara svara mig? Varför gör ni så här? Jag befinner mig i ett desperat försök av att få svar. Uteslut att skriva ditt namn så är din kommentar helt anonym. Jag svamlar igen men jag behöver svar..
Jag tror hjärtat att det finns flera faktorer. Bekvämlighet, vana, man prioriterar olika, förväntningar. Är du den som visar att du oftast bjuder in till samtal kommer mottagaren more likely förvänta sig det. Vi kan diskutera det mer när vi pratar. Puss fina. Kul att ta del av dina tankar en söndags morgon
Jag är en INFJ själv och känner igen mig i att vara alltid får påbörja samtalet annars kan det bara vara tyst 🤐 jag tänker oftast inombords (nu ksk man tror oxå att jag är rädd för tysnaden). Jag tror att det har med att göra att det finns folk som ger eller tar i ett samtal. Jag vet att jag som en INFJ är den som ger. Hamnar jag med en som tar så kommer den vänskapen aldrig hålla och hamnar jag med en som ger som mig, initiativ tagande som mig så kan jag fokusera på att skapa det utrymmet (måste göra det då det händer sällan 😆). Men en sak som jag är chockad över att detta händer med andra INFJ kan jag inte för mitt liv fatta ? How 😩 i mean eller borde inte infjs funka ihop och veta att man ger o tar. Vad tror du det där handlar om?
Jag tror mig vara en av de och jag ska blotta min själ för digoch de tankar jag har under och efter det kom att bli finaste.
När jag klickar med personer så är det också ofta så att jag även under samtalet oroligt tänker inombords ”Jag vill inte förlora henne, hon är Störtskön och helt underbar…men tänk om jag inte får ihop det!??? “. Det har inte alltid varit så.
Som barn hade jag bara två vänner som gick I helt andra skolor och vår mötesplats var koranskolan och lekparken. Med 8 syskon och flertal kusiner som hälsar på under loven så var det vanligt för mig att bilda goda relationer där det tog slut vid mötet slut. Alltså hade man de man tyckte om I hjärtat och besvarade goda minen. Ovillig isolation under skol tiden, och vid 15 år får min första mobil. Då var det att jag lärde mig ”behålla” kontakt även efter mötet slut men enbart om man behövde något. Efter som jag blev Ovillig (fast sedan tacksam) tränad att hantera ensamhet upplevde jag inte en ”behov” att träffas även fast jag kunde sitta och skratt till goda minnen eller fälla en tår av saknad för att jag trodde ännu (pga mobbing under skotid) att min sällskap var besvärlig.
Spola fram 21 års åldern så har alla mina relationer framtill den åldern berott på att mina vänner hörde av sig först till mig…sällan att jag hörde av mig till de. Ut från en ohälsosam äktenskap och kom in i famnen av 5 vänner som aldrig gav upp på mig. Det var läkande att ga deras stöd och jag ville ge 💯 till relationer fast min definetion behövde uppdateras (stred fortfarande emot tanken att jag var till besvär och vågade inte intiera något) min 100 var att backa deras drömmar och mål, att alltid finnas där när de behövde mig, att vara tillgänglig och hypa.
Fast det oväntade hände. En av mina bästa vänner som Gud öppnade många dörrar genom slutade ta kontakt. Jag var rädd för att förlora henne…jag var vän vid det laget med så många och gav så mycket av mig själv till flera olika vänner varav många av de inte känner de andra. Jag vågade inte ens introducera de för varandra för jag ville inte ”vara besvärlig”. Jag såg hur det påverkade både mig, min familj och främst mina 5 vänner… Nu 4… som hade stått vid min sida när jag var på min lägsta läge. Efter att ha försökt nå ut flertal gånger och gav inte upp på ett år kom jag till instikten att det var offciellt. Jag förlora de min 12 år vänskap för flera nya.
Jag minns flera tecken på att hon behövde stöd och hjälp. Vid ett tillfälle la hon allt på bordet. Och ändå så intiera jag inte ”syster kan vi träffas, jag har saknat dig så grovt mycket”.
Utan istället höll jag mig på kanten av ”hur mår du?
Min poäng är att det handla de aldrig om människiorna jag träffade var underhålande, underbara, sköna osv. Det gick hela tiden tillbaka till mina irrationella barriär och mina begränsade uppfattningar. Jag insåg också att jag samlade vänskap som om det var sällsynta Pokémon cards och jag ser kopplingen det har med min uppväxt och upplevelse I skolan där jag konstant dagligen hånades över att ”inte ha vänner”, och höra ”ingen vill umgås med dig”.
Jag ville bevisa uttalanden fel fast visste inte hur. Jag ville inte heller vara med människior jag inte genuint tyckte om. Får magont av sånt.
Fast finns då många goa människor jag har mött och fortsätter möta. Numera tar jag dagen som det kommer…mina 4 vänner har jag extra koll på mer än annat denna gången. Det är tiden man spenderat med vänner som gör de unika från andra.
A friend to all, is a friend to none.
Hoppas mitt svar ger dig hopp älskade.
Vill tillägga till min kommentar, ingen relation jag haft har varit detsamma. Alla har haft unika början, unika mitt och tyvärr vissa slut. Är i 5 olika grupp vänner, varav en grupp jag haft sedan 16 årsåldern, de 4, jag uppmärksammar lite extra även fast alla har flyttat ut förutom en, annars för mig är de alla 5 lika betydelsefulla. Online vänner jag aldrig möt fysisk men som jag klickat med finns med och för mig alla har en stor plats I mitt hjärta. Alltså de jag älskar som kan fysisk träffa, de jag älskar och flyttar schema för att hålla kontakt, de jag älskar som jag inte vill förlora men som jag inte får till det pga tidsbrist eller trötthet. Älskar boken little prince… det fångar allt. Det är i stunden som ni hade med varandra som betyder hela världen.
Minns en vän jag förlora kontakt med vid 17 årsåldern och jag kom på att vi förlora kontakten 3 år efter vi hade gjort det. Mådde ut till henne spontant för att tacka henne för alla minnen. En annan vän fick mig alltid att le under gymnasiet. Efter min flytt till annan land förlora de vi kontakt pga andra uromstående faktorer. Fast än idag kan jag minnas till några av våra stunder tillsammans och hon får mig ännu att le.
Min coping med saknad och längtan eller även när jag blir för upptagen och får inte till med att höra av mig är att göra dua för de. Allihop. En efter en. Vid namn. Ingen av din ansträngning går förlorad.
Jag älskar dig så otroligt mycket Wisal, jag vill att du vet det! Må Allah beskydda och välsigna dig käraste!
Måtte Allaah bevare deg, kjære søster. Du skriver så vakkert og følelsesladet, takk for at du delte det med oss. Det er godt å vite at vennskapet ditt med dine 4 venner har blitt enda sterkere, og å lese hvordan du følte det i begynnelsen vs nå, er inspirerende.
Barakallahu feeki fina! 💛💛💛
Kära bint Dahabi
Jag tror det handlar om att olika personer läger olika vikt och värdering vid djupa eller kontinuerliga samtal/relationer. Speciellt ny startade. Och speciellt över sociala medier.
Det tar inte bort från faktumet att kan det för vissa Inc mig själv upplevas fint att se från personen på andra sidan att den önskar hålla kontakt och en omsorgsfull relation. Men samtidigt som något som på något vis sätter ett krav på att indirekt få ut detsamma (även om det inte skulle vara sagt eller ens vara fallet).
Så jag tror det du känner är ett perspektiv från någon från andra sidan av vad jag är. Jag uppskattar och ser det fina och ett annat djup i en annan form av kontakt och relation vilket förmodligen in del varit att man sällan hörs men trotts det och få ord bär på omsorg och väl vilja för varandra. Så jag tror att det är något som krockar med olika personlighets drag och uttrycks former människor sinsemellan. Tack att du delar ditt perspektiv det kändes berikande för mig och jag hoppas du känner detsamma av mitt svar ❤️
Først vil jeg bare starte med å skrive at jeg setter stor pris på at du tør å åpne deg selv opp på denne måten for oss, og for at du viser oss litt av din sårbare side. Det er ikke enkelt. Jeg føler bloggen din er en safe space, gjemt i et av Internetts mange hjørner. Du er absolutt ikke et monster for å verken ha skrevet det du har skrevet, eller for å føle på det du føler. Du er et menneske, og mennesker er komplekse skapninger. Sending you much love and dua, kjære Bint Dahabi (extrovert-versjonen av min personlighetstype, hehe).
Som noen av søstrene ovenfor har nevnt, så er jeg også INFJ, men kan relatere til det du har skrevet og ditt synspunkt. Jeg kontakter ofte først, selv om jeg samtidig kan slite litt med å sjekke inn ”ofte nok”. Det er noe jeg er bevisst over, og prøver å få til en balanse, og jeg vellykkes ikke alltid, men jeg er et menneske. Jeg føler glede og ro i hjertet mitt når jeg når ut til mine nære og kjære, om det kun bare er å sende dem en melding hvor jeg forteller dem at jeg tenker på dem og lurer på hvordan de har det. Jeg prøver å få til en balanse, og vellykkes ikke alltid, men jeg er til syvende og sist et menneske. Jeg hadde også vært sliten hvis det konstant bare meg som ga av meg selv i et vennskap. Det er greit nok at vi gir, men vi har behov for å få tilbake også!
At du springer etter godhjertede mennesker er et tegn på at du er godhjertet også. Og selv om jeg aldri har møtt deg irl, så kan jeg uansett bekrefte dette and I will stand by it!
PS: er jeg den eneste som hadde elsket å få søte tekst- og talemeldinger? That type of stuff warms my heart, selv når det er jeg som gjør det. ♡
Finis, att du ventilerar dina känslor angående något som tyngt dig är absolut inget du ska tänka illa om. Det är din sanning och det gör dig inte till ett monster. När det kommer till just detta, relationer och kommunikation så tror jag att det ofta blir obalans. Speciellt i början av en ny vänskap, där man fortfarande inte vet varandras tendenser och kommunikationsvanor. Det mest logiska hade nog varit att känna efter vart man står och sen mötas nånstans i mitten men det är lättare sagt än gjort. Vissa kanske klarar av att snacka nån gång i veckan/varannan medan andra har behovet att nå ut varje dag etc. Ibland är det en person som får offra mer tyvärr, är det värt att ställa frågan om det är något du tycker du ska behöva handskas med? Steget längre kan ju vara att ställa frågan rakt ut; det hade definitivt fått mig skarpt att reciprocera samma energi tillbaka om det behövdes. Det är få som säger sina behov rakt ut, mig inkluderat, men ibland tror jag att det hade sparat oss lite frustration och missförstånd. Vi alla förtjänar att bli bekräftade på ett likvärdigt, omsorgsfullt sätt.
Nu råkar jag själv vara infj och på den undvikande skaran som klickar med folk och håller konversationen när den väl är igång, och kan med handen på hjärtat säga att ibland är det svårt att vara den som initierar kontakt. Det är väldigt sårbart om man inte är van vid det speciellt med en ny vänskap, och nu minimerar jag inte problematiken för den person som oftast är den som når ut först också men ni får det att se så lätt ut att det är sjukt. Känslan av att man är en börda kan finnas där, tankar som att ”om personen vill prata med mig så tar de kontakt” tenderar att spöka. Nu på senare år, efter lite terapi och hemmasnickrad kbt så blir det lättare att ta det steget. Att våga visa att man faktiskt bryr sig om den andre först och tänker på den.. Att avdramatisera kommunikationen hjälper personligen också, low stake low risk yani skicka en meme eller skön artikel och ta det vidare därifrån. I grund och botten tror jag det handlar om rädsla för att bli avvisad eller tron att man inte kommer leva upp till den andres förväntningar men försvarsmekanismen är att hålla tillbaka tills bekräftelsen i form av den andres signal trillar in först… Man är så självabsorberad och isolerad med de krav man ställer på sig själv att man inte är medveten om hur det påverkar och försummar den andra parten i denna enkelriktade handling och det suger för båda, för jag vet att med de rätta insatserna så skulle relationen blomstra till något otroligt vackert utan känslan av att en axlar mer än den andre.
Ett annat perspektiv jag ofta tänker på är familjedynamik, för att förstå vad det är som får de att visa eller inte visa kärlek/omsorg på sättet de gör men det är en helt annan tangent. Tipsar om att läsa om anknytningsteorin, det brukar tas upp i relationssammanhang och dess olika kommunikationssätt inom psykologin. Må Allah underlätta våra relationer för oss och placera människor som Han älskar och som älskar oss för Hans skull i vår närhet, Allahumma amiin.
Jag hör dig! Det är otroligt dränerade att alltid vara den som hör av sig, ringer kollar hur personen mår, hur livet varit osv. Jag har varit densamma länge. När man inte får samma energi tillbaks så tar det. De give give give men ingen take. Ibland känner man saknad till vänner man inte sett länge eller som inte haft kontakt men de svårt att hela tiden kontakta då jag personligen kan känna i stunden nej personen är för upptagen, har ej tid för dig, va inte jobbig. Kör dit race och sluta fokusera på någon som inte är fokuserad på dig! Låter hårt nu när jag skriver, men de lämnar sina avtryck trots detta så behöver man en tröskel att luta sig mot. Hoppas vi finner våran tröskel.
I mina tidigare vänskaper Har jag alltid tagit initiativ till att träffas, bjudit över på fika, middagar etc. Älskar att prata och hitta på roliga saker och aktiviteter tillsammans med vänner och barnen.
På senare tid har jag hamnat i en djup utmattning som jag inte delat med mig utav till någon. Jag har har inte haft ork att styra upp saker, att ta initiativ även fast jag fortfarande jätte gärna ses så KAN jag verkligen inte få tummen ur. Jag får snabbt ångest och blir stressad av att veta att jag borde höra av mig. Till slut glömmer jag faktiskt bort det.
Det som kanske gör mig mest ledsen är att alla dessa som jag alltid tog initiativ till att bjuda hem till mig på fina middagar, fika osv inte lagt en endaste tanke till att se efter mig.
Nu känner jag mig otroligt ensam och med en utmattning känner jag att det är svårt att ta sig ur när man är så ensam.
Man skulle nog inte kunna se att jag har psykisk ohälsa när jag sitter där och är så social och klickar med folk, planerar vad vi borde hitta på tillsammans med barnen osv. För det är den personen jag EGENTLIGEN är och vill vara. Men nu har jag många hinder som gör att allting kan bli av ifall initiativ kommer från den andra personen. Orättvist men om man verkligen klickar och trivs tillsammans så kanske det är värt det? Speciellt om den andra inte gör det avsiktlig/är ursäktad?
Det här är ju ett så himla intressant samtalsämne som det inte finns några rätt eller fel på. Men om du vill höra mitt perspektiv som är den personligheten du klagar på hahah. Under min uppväxt hade jag inget behov av att ha typ emotionella vänner kan man kanske säga. För jag hade ju vänner. Jag hade 4 syskon, varav en storasyster som alltid drog med mig på allt hon gjorde kan man säga. Jag hade vänner på gården, och mina kusiner bodde på gården ovanför. Vänner i skolan hade jag också men jag insåg i gymnasiet när jag började en skola där jag egentligen inte passade in, att jag vet ju faktiskt inte hur man gör vänner. Vänner har alltid bara kommit till mig. De som drar sig till mig är de som blivit mina vänner. Jag har analyserat och försökt komma fram till varför det alltid varit så och det är för jag rent personligt är en väldigt god vän åt den som behöver mig. Låter så konstigt men alla mina vänner försvann när de inte behövde mig längre. Jag behövde aldrig dem så när jag inte behövdes längre då var vänskapen typ över. Vilket inte var en så big deal för mig dock . Eftersom som ungdom hade jag inget behov av vänskaper som eget intresse . Vissa har det som intresse att ha många vänner att vara populär osv. Men det har aldrig intresserat mig eller ens funnits på min radar.
Men när jag väl då kände att jag ville kunna välja och skaffa vänner, som jag vill ha, insåg jag att jag inte vet hur man gör för att få vänner eller behålla dem, för det var aldrig mitt intresse eller något som varit viktigt för mig. Jag har alltid bara varit nöjd med min tillvaro så som den är. Och väldigt trött eftersom 4 syskon och skola räcker för att dra ut all min energi. Jag behövde sova väldigt mycket haha. Jag kände att det jag behövde var snarare att få vara ensam och sova och vila snarare än att ha mer igång med mer människor.
Så när jag väl blev vuxen, slutade skolan, gifte mig, fick barn och flyttade till en helt annan stad, hade jag lite problem. Hur in i vassen gör man vänner när jag behöver en vän och ingen behöver mig ? Hur gör man när man inte är tvingade att ses i skolmiljö dag in och dag ut. Like hur gör man, jag vet inte. Jag har aldrig behövt göra vänner innan. Det var en stor gåta för mig så jag försökte analysera vad de som är bra på att göra vänner gör. Och så har jag försökt göra det. Men jag har märkt att det inte går så bra, när inte den andra parten behöver mig. Så jag har typ kommit fram till att jag kan bara vara en vän. Jag kan inte skaffa vänner, jag kan inte taktiken hur man gör för att någon som inte behöver mig ska känna att dem behöver mig som vän i deras liv. Haha det låter så fjantigt men jag vet än idag inte riktigt hur man gör även om jag försöker. Kanske är det för att jag inte behöver dem tillräckligt mycket? Det är iaf en gåta jag inte kunnat lösa ännu.
Sen har jag såklart vänner. De jag kallar vänner är sådana vänner som är precis samma fastän det har gått år och man inte hörts av. Men när man väl träffas eller pratar är allt samma och ingen har liksom tagit illa upp av varandra. Vi älskar varandra på avstånd, vi ställer upp för varandra när vi behöver varann utan att typ ens tänka en tanke jaha nu hör hon av sig bara för att hon behöver hjälp. Det är för mig de riktiga vännerna som jag ser som mina riktiga vänner. Det som alla dessa vänner har gemensamt är att jag verkligen älskar dem för Allahs skull. För att de påverkat mig till att göra mer gott, inspirerat mig att vara en bättre muslim och inte haft några krav på mig när det kommer till kontakt.
Mobilen med whats app kom förresten när jag var runt 20 år, precis efter jag gift mig . Och det var väldigt väldigt jobbigt för mig. För tidigare kunde man bara ses och höras då man kunde ses fysiskt eller ringa till varandra. Men helt plötsligt kunde man ha kontakt 24/7 och man ville ju såklart svara alla direkt. Men det tog så mycket på min energi att det blev väldigt jobbigt för mig. Speciellt när jag hade en man då och sen fick barn. Jag har märkt att jag fungerar bäst som en fysisk vän än en vän som man måste ha kontakt med 24/7 dagligen på whats app. För jag har en tendens att inte ha ork att vara uppkopplad 24/7. Det blir som en ångest också. Omg jag har inte svarat den o den så förtränger jag det tills en dag då jag måste ta itu med det och det kan tyvärr ibland ha gått för lång tid då att den andra personen kanske tagit illa upp redan. Vilket är lite jobbigt. För innan hade jag inte det problemet. Det var inte förrän whats app tid som jag upplevde att andra började ta illa upp av min brist på att kunna svara osv. Så för mig är all denna problematik whats app fel. Smart telefonernas fel haha. För då helt plötsligt blev det som att de extroverta satte regler som aldrig funnits innan. Att höra av sig varje dag. Alltså det gjorde man inte på samma sätt innan. Man kanske pratade när man satt i bussen och sen sa ah nu har jag kommit hem så jag får lägga på nu. Förstår du det var liksom mer ömsesidigt, på något sätt. Och de extroverta kunde ju bara prata med en i taget då. Vilket gav en introvert ganska långa pauser eftersom extroverta har många att ringa men mycket att göra hahah. Men helt plötsligt kunde man skriva till alla samtidigt och då sattes det helt plötsligt upp nya osynliga regler som inte passar mig.
Allt detta påminner mig om en vän jag hade. Hon var en sådan jag träffade efter gymnasiet, hon var en sån man bara tycker om direkt man ser henne. Hon var såå skilled på att skaffa vänner, men jag märkte att hon inte var så bra att ha kvar hennes vänskapen. Iaf hon var väldigt pushy, hon kunde inte ta ett nej. Jag är en snäll person som gärna vill vara där för mina vänner men jag har mina gränser. Så jag tycker inte om när någon tvingar mig att göra saker. Och hon ringde varje dag och (innan smartphone tiderna) och ville prata om sina problem och inte bara en kort stund utan helst hela dagarna. Och det blev ofta att vi hamnade i diskussioner. Så en dag sa jag till henne, vet du jag orkar faktiskt inte prata varje dag i flera timmar. Kan vi inte bara prata en gång i veckan? Hon bara nej, det kan jag inte. Antingen varje dag eller inget alls sa hon rakt ut. Så du vill alltså inte vara min vän alls om jag inte kan prata med dig varje dag frågar jag? Nej sa hon och jag sa okej fine då får det bli så för jag klarar inte av detta . och sen hörde jag aldrig mer av henne. Hon måste dock haft någon personlighetsstörning för jag har aldrig varit med om en sån människa innan. Jag har många normala extroverta personer mashaa Allah så det där anser jag inte normalt haha men ja bara intressant att vissa vill inte ha en vänskap om dem inte får exakt det dem vill. Och det kallar jag inte vänskap. Vänskap är när båda är villiga att offra något för varandra. En introvert offrar sin energi och att verkligen lyssna och ge råd. medan då en extrovert måste offra något också. I don’t know vad, men kanske överseende eller att vara den initiativtagaren? Men det med energinivåer är verkligen sanning i mitt fall. Jag har inte tillräckligt med energi för att vara social för ofta. Mer fysisk kontakt föredrar jag dock än pratande i telefon eller sms för det tar mer energi att vara uppkopplad i telefon.
Men en sak jag stör mig på är när folk som inte vet hur det är att vara som mig, ska säga att allt handlar om prioriteringar. För det handlar det inte om. Det handlar för mig om energi. Jag har också märkt att när jag mår dåligt, har problem med människor i min omgivning osv. Då har jag en tendens att försvinna och inte orka svara och inte orka skriva till någon. Vilket ger mig ångest över det och det får mig inte att må bättre. Medan tider då jag är bra på att höra av mig och svara snabbt osv och bjuda folk hem, Är då jag mår bra. Det kan vara något att tänka på för jag vet att många extroverta är tvärtom och är bra på att höra av sig när dem mår dåligt eller har problem som dem vill berätta om, men när dem mår bra är dem sämre på att höra av sig för då har dem ju inget att prata om. Så det kan vara bra att tänka på det också att personen kanske mår dåligt, har problem i sitt äktenskap med sin svärfamilj eller något annat.
Sen har jag också upplevt extrovert vänskap sen jag var ung ogift, då jag aldrig hade något att berätta om. Jag lyssnade, jag gav råd och jag var alltid alltid där för en person. Men sen när jag började vilja berätta mer saker, att det ska handla lite om mig upplevde jag att den andra parten inte orkade prata om mig långa stunder alls innan vi bytte ämne att det skulle handla om henne. Så en dag beslutade jag mig för att bete mig på samma sätt. Och då ändrades den vännen mot mig. Så det finns alla typer av människor och vänskapen.
Som jag sa innan så finns ju inga rätt eller fel, utan allt handlar om att det alltid finns olika perspektiv på det hela. Så nu har jag bara delat med mig av mitt perspektiv i hopp om att få mer förståelse om det ens är möjligt.
Tex så dör en relation ut när den ena parten slutar vara sig själv. Precis som när jag ville prata mer om mig själv. Var det kanske fel av mig att bete mig likadant när jag vet bättre? När jag egentligen är och vill vara en bra lyssnare. Borde jag kanske haft tålamod med den vännen och alltid bara fortsatt o lyssna? I don’t know faktiskt. Men det är ju alltid tråkigt när en relation ändras. Därför är det nog alltid bäst att istället för att tänka i vänskaps banor tänka att man ska vara en bra syster i islam för det är det enda som kommer hålla och det enda som kommer vara värt något i nästa liv. Det man gjorde för Allahs skull. Så om man besöker någon för Allahs skull, hör av sig för Allahs skull, lyssnar på någon för Allash skull då går man alltid ut som en vinnare och slutar tänka i banor som i give too much osv. Jag får ju mer belöning right?
Iaf jag vet inte om detta är en sammanhängande text eller om det bara är massa tankar och babbel som ingen hänger med i sammanhanget. Men ja det var iaf mina tankar om ämnet jag har funderat på att bara radera allt. Men detta är ju safeplace right, där vi kan öppna oss och berätta om våra innersta tankar och analyser så here you go my dear sister ♡
En sak som jag däremot känner att jag vill lyfta, som du syster gärna kanske kan lyfta upp mer i framtida inlägg är en helt annan problematik. Som vuxen gift med tre barn så känner jag mig ofta trött och orkar kanske inte bjuda hem folk så ofta längre, och då uppstår ibland problemet som en annan person ovan nämnde att man kanske inte får så mycket bjudningar tillbaka själv.
Men det jag kommit fram till är att egentligen vad har hänt med oss människor. Från islam är det att besöka varandra, inte bara bjuda hem varandra. Exempel, egentligen är det lika viktigt för varje syster att själv gå och besöka en syster som att bjuda över. Det löser ju egentligen problemet för alla är för trötta för att ha den perfekt bjudningen. När man själv bjuder förväntas mer av en att man städar till perfektion, har något gott att bjuda på osv. Men om någon bara säger till en hej kan jag komma över på en kaffe om en timme? Då säger jag såklart om jag är hemma absolut välkommen ukhti, då är det helt plötsligt okej att inte ha d perfekt eller inte ha något färdigt att bjuda på. För personen ville ju då besöka mig oavsett tillstånd. Och då har ju den personen automatiskt mer överseende.
Det löser också problemet på det sättet att jag kanske vill träffa någon men orkar inte bjuda, då bjuder jag över mig själv istället då slipper jag bjuda hem någon samtidigt som jag tagit bort stressen för den andra systern att behöva göra en massa. För hon har säkert samma problem. Hon vill säkert gärna träffas men orkar kanske inte städa och laga något för att bjuda hem någon.
Jag tror faktiskt detta är lösningen på alla systerskapsproblem. Att tänka mer att vara en god syster. Vad hände med att besöka den sjuke? Idag är det snarare ett big no no vi besöker absolut inte den sjuke osv. Om vi tänkte mer i islamiska banor, träffades och besökte varann för Allahs skull så hade vi nog umgåtts mer och haft många fler fina relationer. Tror jag. Men det är lättare sagt än gjort. Men kanske om vi alla började tänka samma kanske det blir en ändring till slut?
Jag tror att det också har kan ha att göra med att de här personerna (jag t.ex.) är lite nervösa att bli avvisade TROTS bra vibe i onlinesamtal. Plus att samhällsklimatet är sådant att man ungefär måste boka tid för att ens ringa ett telefonsamtal till någon.