Det känns så deprimerande att vara tillbaka i Sverige. Känner att det var totalt onödigt av mig att komma tillbaka nu när jag ändå har lov fram tills slutet av Augusti. Jag tänkte före sommaren «jag lär nog inte resa ner till hemlandet det här året.. jag har ju så mycket å göra med plugget». Men det blev Tunisien. Det blev lite Sousse och ännu mer vistelse i byn. Hälsade på familj och släkt. Fick möjligheten att sitta och umgås med mina far -och morföräldrar under klarblå himmel uppe vid bergen. Äta tillsammans och skala mandlar. Fira Eid och rensa kött tillsammans med kvinnorna. Sova bredvid familjen på madrass med fläkten ovanför oss så att rummet hålls kallt. Vissa dagar sov vi ute på altanen pga värmen. Det är så fruktansvärt varmt nere i byn det här året – hela 47 grader. Bara de här dagarna har ett par personer (vars jag ej känner) dött pga av värmen då de arbetat ute i åkern och med lass. Klimatfrågan är trots allt viktig..

Så nu tänker jag «vad i all världen gör jag här? Jag vill inte bra här, så vad gör jag här?». Jag vet att jag alltid tänkt att flytta ner till hemlandet när jag väl blir gammal och skrynklig men varför vänta? Och vem säger att det blir av ifall jag väntar så pass länge? Vi alla vet ju hur det brukar sluta när man skjuter upp på saker å ting. Det blir aldrig något av. Jag känner inte att Sverige är mitt land. Jag är bara här för att låna lite och utnyttja den trevliga utbildningen för att sedan åka ner till mina rötter när jag väl fått det jag velat ha. Min vistelse här är liksom som en resa. Jag packar ner det jag vill ha för att sedan åka hem igen, till Tunisien. Till vår by.