Jag har aldrig känt mig så här hopplös som idag. Jag är tom på ord och kollapsar under ytan av betonger och under en värld av avhumanisering.

I vanlig ordning äter jag middag vid ungefär 18:00. Nu har det gått ett par dagar där jag inte kunnat njuta av min middag, men ändå sitter jag här och äter. Jag har mat i både skafferiet och i kylskåpet, och i frysen ligger det allt från plockade blåbär till kantareller från årets säsong. Jag har mat och jag har trygghet i en period av sorg, rädsla och skräck, men det är inte ens synd om mig hörrni. Mitt liv är som det är och jag är tacksam över det. Det handlar inte om mig. Det handlar inte ens om mig. Det handlar om människor som brutal mördas i Palestina där mördarna tillåts att göra det samtidigt som andra ser på och applåderar. Det handlar om vart den här världen är påväg. Det handlar om politiker som besitter makten men som inte gör något av det fruktansvärda som händer. Jag blir så arg. Varför gör inte politikerna något och de som har den makten till att styra och ställa och påverka? Varför är vissa människor så obarmhärtiga och grymma och så pantade i skallen? Jag skulle vela nocka pannbenet av dem alla. Fy!!!!!

Jag är muslim och jag tror på Gud. Jag tror på att Gud har en plan för dom hänsynslösa människorna som ligger till grund för det här sjuka som sker. Jag tror på att Gud kommer att döma dem, en efter en – inför Gud är dom helt maktlösa. Sanna mina ord.