Hallihallå damer. Jag har haft det fullt upp i livet så det har blivit lite glest mellan inläggen igen, men jag är så oerhört glad över kommentarerna jag fått från er på mitt senaste blogginlägg. Det är så kul att läsa era reflektioner (även om vi tycker olika) kring filmen jag tipsade om (ni finner inlägget här), och nu i efterhand ser jag även att filmen gått viral på sociala medier. Jag är tydligen inte den enda som storgrät. Skönt. Hur mår ni annars?

Min fysiska och mentala hälsa har icke varit på topp på sistone. Jag är en så pass bra skådespelare att ingen märker något, och jag skuldbelägger ingen heller eftersom det är så jag vill att det skall vara. Ingen ska veta något och ingen ska märka något. Jag håller tillbaka och håller min fasad uppe så gott jag bara kan så länge jag befinner mig runt andra människor. Nu när jag tänker på hur tjugotjugofyra har varit, skulle jag kunna vinna minst tre Grammy Awards pokaler för min fasad. Jag vet inte riktigt ifall det är en bra eller en dålig egenskap. Det finns så mycket jag gör för att det förväntas så av mig, därför tar jag ett djupt andetag och plöjer på för att det är så man gör. Men trots mina ansträngningar verkar min insats inte räcka och.. nej alltså ni förstår inte hur sårande det är och jag kan inte låta bli att inte bry mig, eftersom jag bryr mig. Blir jag sjuk av det? Ja troligen. Blir allt bättre? Ja absolut. Alla som känner mig vet att jag hatar att såra andra och se andra bli sårade men det inkluderar även mig själv: jag hatar att se mig själv bli sårad.

«hallå Sassa folk kommer tro att du inte har vänner…?»

Mina systrar är de finaste jag har. Vi stöttar varandra och vi har varandras axlar att gråta på. Mina systrar vet verkligen hur man lyfter upp mitt humör. Alltså är det bara jag som undrar det här men jag begriper mig inte på människor som värnar om sin vänskapskrets mer än sin familj.

Min lilla syster tycker att jag delar med mig för lite på bloggen men det tycker inte jag. Jag tycker att jag har varit öppen här på bloggen – delat både stora och små saker, från min vardag till mina kontroversiella tankar och djupare känslor. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det finns mycket annat som jag aldrig riktigt delar. Jag gillar att ni tror att jag knappt gör något om dagarna än att träna, plugga, läsa böcker, kollar någon film och trallar runt i skogen själv. Nä men till och börja med så är jag faktiskt väldigt privat av mig och jag umgås rätt så ofta med mig själv så det finns ju en sanning i det men jag gör så mycket mer ibland. Inte alltid, och inte varje dag, men ibland. Jag älskar mitt eget sällskap för hundra femtioelfte gången men trots det finns det tillfällen där jag 1. hittar på aktiviteter med familjen och 2. umgås med mina systrar och våra gemensamma väninnor (synnerligt våra grannar, Simone och Daniella).

Det är lite krokigt det här men vi lever i en tid där sociala medier och bloggande har blivit en viktig del av hur vi bygger våra identiteter. Har ni också funderat på hur mycket ni egentligen delar med er till andra och hur det påverkar ER bild av ER själva och hur andra ser på ER? Sug på den ni! Tills dess får ni ha det så bra – eller försök åtminstone om ni har det dåligt, kram.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.