Jag har många frågor och reflektioner efter att ha tagit del av dina inlägg. Ämnet du berör är omfattande, och jag hade verkligen uppskattat att få en tydligare helhetsbild av vad du menar. Som det framställs nu upplever jag att det finns utrymme för missförstånd, och jag vill vara ärlig med att vissa delar lämnar mig osäker.

Samtidigt vill jag säga att det gläder mig att se den mognad och utveckling du har genomgått på senare tid. Det är tydligt att mycket har förändrats, och det är i grunden något positivt. Men parallellt med detta finns det också en oro hos mig, och jag vill försöka förklara varför.

Jag delar din uppfattning om att vi muslimska kvinnor i Sverige som följde salafiyyah i stor utsträckning var begränsade i hur vi utövade våra egna intressen, liksom i hur vi stöttade varandras – även när dessa låg inom det tillåtna (halal). Vi fastnade lätt i vissa sociala mönster: fikakultur, systerträffar och liknande sammanhang, utan att utforska mycket utöver det. Det blev en viss likriktning – i klädstil, aktiviteter och sociala forum.

Men vad berodde detta på? Jag ser det som ett uttryck för omognad och en bristande förståelse för vilka möjligheter som faktiskt fanns. Vi var ovana vid att agera utan tydlig förankring i Koranen, sunnah, salaf eller lärda. Det fanns en rädsla för att göra fel, att oavsiktligt begå en synd. Är det i sig något negativt? Inte nödvändigtvis. Vi var okunniga, och det var rimligt att vi lutade oss mot dem med kunskap. Vid den tiden (kring 2013) var även du ung, och inflytandet låg naturligt hos äldre och mer kunniga – vi andra tog främst emot och absorberade.

Min huvudsakliga poäng är följande: även om vi kan – och bör – reflektera över och kritisera brister, vare sig de ligger hos oss själva eller hos våra du‘at (må Allah vara nöjd med dem och bevara dem), så förblir måttstocken densamma. Koranen, sunnah och förståelsen hos salaf är oföränderliga och inte föremål för omförhandling. Det som var fel då är fel nu, och det som var synd är fortsatt synd. Därtill har vi centrala principer i vår religion, påbjuda det goda och förbjuda det onda. Detta är en kollektiv skyldighet som inte upphör på grund av personligt missnöje, även om det självklart ska ske med vishet och eftertanke.

Det som jag har svårt att förstå – och jag hoppas verkligen att du tar dig tid att se min uppriktighet i detta – är hur vissa av dina resonemang ibland kan uppfattas som en normalisering av sådant som faktiskt strider mot vår religion. Exempelvis frågor som att upprätthålla nära vänskap med icke-muslimer (som inte är måsten, som familjeband), eller att vistas i miljöer som bio där fri könsblandning och musik förekommer. Här hade jag önskat en tydligare förankring i våra primära källor. Hur förhåller sig detta till exempelvis principen om al-walā’ wal-barā’? Jag efterfrågar inte individers handlingar som bevis, utan just vägledning från Koranen, sunnah och de lärdas uttalanden.

Det jag hade uppskattat mer är att du, samtidigt som du kritiserar brister inom vår muslimska gemenskap, också aktivt vägleder mot en korrekt förståelse av islam. Att du stärker det rätta, korrigerar det som eventuellt har missförståtts, och delar med dig mer av de källor som vi alla strävar efter att följa. Hur kan vi leva efter detta i vår samtid?

Jag vill också vara ärlig i att din roll har betydelse. Allah har ärat dig med att bära niqab under lång tid, och du blir – vare sig man vill eller inte – en representant för muslimska kvinnor i Sverige. Därför kan vissa handlingar uppfattas som motsägelsefulla, till exempel att umgås i miljöer där alkohol förekommer eller umgås med icke-muslimer. Det skapar frågor, inte minst för dem som ser upp till dig.

Jag skulle kunna skriva mycket mer, vilket i sig visar hur komplext och omfattande detta ämne är. Som jag nämnde tidigare hade jag gärna fortsatt denna dialog med dig, och jag hoppas uppriktigt på ett svar, in shā’ Allāh.

Jag skriver detta ur en plats av omtanke och kärlek till dig, och i hopp om att vi alla ska omfattas av Allahs välbehag. Må Allah förena oss i Jannah. آمين.