Du vet att du är medmänsklig och har ett gott hjärta när det absolut första du tänker på morgonen strax innan du öppnar ögonlocken «vad är nytt från Palestina idag?». Eller när du rör om ditt kaffe och brer smör på smörgåsen utan att vara mentalt närvarande eftersom tankarna drar dig till «vad är nytt från Palestina?». Eller när du inte kan studera med ro utan att ständigt titta på mobilen ifall någon ny uppdatering har kommit upp från Palestina efter att ondskefulle människor stängt av el i landet, och där invånarna lever i jätte svåra sociala förhållanden.

Jag har fortfarande svårt att ta in att jag precis som 8 miljarder andra människor på jorden får bevittna om den här brutala massakern som sker i Palestina från en telefonskärm. Från en telefonskärm damer! Förstår ni hur sjukt det är? Förr var det bara något som vi läste ur gamla historieböckerna och det var så långt ifrån vår tid men nu… nu händer det och vi ser vi precis allt. Jag är mållös, arg, irriterad och fruktansvärt ledsen.. jag finner inte rätt ord för att beskriva hur smärtsamt det här är, men åter igen, det är inte ens synd om oss andra som bara ser på. Det är inte synd om oss andra som varit nedstämda i dagar och som gått runt med huvudvärk på jobbet och burit på smärta i bröstet. Jag tycker inte synd om mig själv. Min vardag har dock å andra sidan sannerligen vänts upp och ner – jag njuter inte lika mycket av mitt kaffe. Jag kommer knappt på vad jag ska hitta på för något under min egentid tid. Mina promenader i skogen känns meningslösa. Mitt gymkort och mina nytvättade träningskläder har legat orörda i tre veckor. Jag har ingen motivation eller sug till något. Numera vet jag inte ens hur man njuter av en hemgjord bakelse – så fort jag lägger upp allt på tallriken får jag fram en grov skamkänsla. Tänker på att jag borde göra något mer än vad jag redan gör men jag vet seriöst inte hur. Och det är inte ens synd om mig.

Jag vet att ni är fler som känner samma sak. Och jag vet att fler inte vågar nämna det här eftersom det låter lite som att vi andra tar på oss någon slags offerkofta eller «klagar». Men jag lovar att det inte är något jag gör. Jag säger det alla andra tänker och sen är det jag som står i skottlinjen. Det blir jag som är boven, men det får väll vara så ett tag. Det är väll lite vad min blogg är till för.

Sedan tror jag att fler här inne kan känna av att livet ödmjukar en själv för var dag som går. Det är egentligen tråkigt att vi ska behöva vara med om något så fruktansvärt för att inse hur välsignade vi faktiskt är. Dem här dagarna har jag känt mig så tacksam över allt omkring, litet som stort, men främst över små ting. Och ju äldre jag blir så slutar jag att jaga stora saker utan istället börjar jag att värdesätta de små sakerna runtomkring mig och räkna mina välsignelser även om det är en svår uppgift å göra. Ensamtid, tillräcklig tid med sömn, bra kost, långa promenader med vackra höstfärger runtom och kvalitetstid med nära och kära. Enkelhet blir det ultimata målet och att känna trygghet är nog det bästa vi kan uppleva.