Jag minns att bloggen skulle vara en plats där jag kunde tömma mig, tömma mig på känslor, tankar, agg och ilska. Även om det inte blivit så mycket ilska härinne egentligen. «Tack gode Gud för det». Det var tänkt att bloggen skulle vara en plats där jag kunde säga precis vad jag ville, och när jag ville. Det var länge sedan jag skrev något här och hade något i tankarna, eller nej, tankar har jag förstås hela tiden. På senare tid har det hänt mycket privat. Sånt som jag inte känner för att dela med mig om öppet för omvärlden men som jag behövt bearbeta. Det räcker lagom med att prata med en närstående, with my love. Och det betyder allt. Det är nästan lite läskigt att klicka med någon så pass mycket att man börjar att ifrågasätta ifall man själv är tillräckligt bra för personen. Ifall man själv är en lika bra soulmate.

Det blir även så påfrestande när det regnar. Varför svänger mina känslor med vädret? Jag känner mig som en svamp som suger upp allt runtomkring mig. Inklusive människor, men som tur är så går jag sällan ut till större platser med större folkmassa, förutom de gånger jag har handlat. Köpte mig själv en ny iPhone dessutom. En gåva till mig, från mig. «Huw kind of me». Men det är trevligt att byta miljö. Träffa nya människor och pröva på det som känns nytt. Det känns som en behaglig utmaning i livet. Kliva ur sin comfort zone. Få nya erfarenheter för att bli ödmjuk.

Hur som helst, livet dalar, det går i vågor och jag känner att jag står med ena foten utanför en älv, vacklande. Ingen aning ifall jag bör simma eller vända tillbaka. Samtidigt går tiden och klumpen i magen finns kvar, behöver sväljas igen. Men jag mår bra. Det gör jag alltid. Jag brukar tänka att livet aldrig kan bli bittert för mig eftersom Gud skulle aldrig överge mig ett endaste ögonblick. Även vid de mörkaste dagarna så finns det alltid ett litet ljus som skimrar. «Min familj och kära vänner, alhamdulillah för er»

Sista bilden är från när jag var i Tunisien, bredvid ett stort fält omogna olivträd.