Till Gud tillhör vi, och till Honom skall vi återvända.

Det är med en mycket stor sorg jag skriver detta… Min fluffiga lilla Juni lämnade mig och Snöflingan idag. Hon var väldigt svag de sista månaderna, och idag somnade hon in.

Jag vet att det bara är en fågel. Hemma hos oss har vi sedan jag var barn levt nära djur och natur. Sedan jag var liten har jag sett Baba slakta, stått bredvid mamma i köket medan hon lagade maten och ätit det vi själva fött upp. Jag har lärt mig rensa ett djur från att det blivit slaktat till att det hamnat i grytan. Alla våra gulliga kaniner, kycklingar och vaktlar är uppätna i det här laget. Det låter kanske hårt för vissa som är uppvuxna i det polerade Österlen eller någon annanstans där det närmast man kommer rått kött är från en plastförpackning. Men för mig har det här alltid varit det mest naturliga i världen.

Men Juni däremot, hon var bara min. Min lilla hårboll. Min lilla drama queen med världens vackraste stämband, min alldeles egen operasångare. Hennes fjädrar var en blandning av vitt, orange och svart. Och hon var aldrig mat. Okej då… VISSA dagar när hon var en olydig liten strutsig dam ville jag göra fågelspett av henne. Men det var bara kärlek hela vägen, även om jag var i närheten av grillen.

Att det var jag som fann henne livlös längst ner i buren idag… det känns overkligt. Jag är fortfarande i chock, och det gör ont i hjärtat.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.