Problemet med de människor, likt mig själv, som har glädje i språket och som allmänt är glada är att vi blir feltolkade. Vårt tjohej och vår sprudlande energi tolkas för vissa som en FLÖRT. Och där har vi ett problem, ett stort sådant. På betraktaren själv menar jag. Det är väll knappast fel på mig? Vadå, ska jag sluta vara trevlig helt plötsligt bara för att någon tyder mig fel? Det kan absolut hända att jag drar ett lätt skämt för kassörskan eller att jag småpratar med någon främling som sitter vid sätet bredvid mig eller att jag slänger iväg en komplimang till någons prydliga tygväska. Grejen är att jag enbart ser mig själv som trevligt, glad och vänlig — INTE flörtig. Det är inte så komplicerat, varför ska det vara så svårt för vissa att begripa vänlighet? Vart går egentligen gränsen mellan att vara vänskapligt trevlig och att flirta? Får man inte vara glad idag utan att det tas i fel ände? Nä hörni, jag tar livet med en klackspark och de som vill tycka får tycka precis vad de vill. Vad säger ni?

Det är inget problem direkt som hämmar mig från att prata med människor och det är inte heller något som jag går runt och tänker på dag in och dag ut men vad säger ni andra? Jag hoppas på förståelse snarare än klander i mitt inlägg eftersom jag är genuint nyfiken. Hur gör man? Jag försöker bara att strunta i att vissa höjer ögonbrynen eller att de kollar konstigt eftersom det är ju trots allt en väldigt liten minoritetsgrupp som verkar tycka annat. Är det kanske för att de aldrig ser och hör andra glada ansiktsbeslöjade damer? Kommer det som en chock för dom? Nej ni, världen är fylld med intressanta människor. Vissa begriper jag, andra inte.

..grönska, grönska och grönska.. jag kommer aldrig kunna räkna mina välsignelser.