«Psykologer brukar säga att man har lättast att komma ihåg de minnen som är kopplade till en känsla. Ju starkare känsla, desto tydligare minns du.»

Ett av mina främsta skäl till att jag nu efter flera hundra år väljer att skriva om min resa med Koranen – i vart fall hur allt började – är för att jag tror att många kvinnor som läser min blogg är i ett mycket stort behov av Koranen, mer än någonsin. Men först måste jag berätta någonting som du förmodligen kanske redan vet. Jag är ingen expertis. Jag vet absolut ingenting om DIN fortsatta utveckling i livet. Jag har inte mycket erfarenheter kring livet. Jag kan inte ge dig min lilla fjuttiga resväska som du sedan tror att du kan använda dig utav och ”vipps!” så vinner du en Korantävling med titeln «Sveriges bästa kvinnliga recitör». Det är inte så det fungerar. Jag beklagar men jag vet inte vilken nyckel DU bör ha i ditt nyckelhål. Jag vet inte och jag kan inte veta. Men det är väll inte därför du är här, är du väll?

EN LÖRDAG ELLER SÖNDAG FÖRMIDDAG, 2012…

I vanlig ordning på mina helgdagar brukar jag om inget annat bläddra med tv dosan i hopp på att finna en film på tv:n, helst någon ny film att kolla på. Och där var den! «DEN GRÖNA CYKELN» spelades upp på SVT play på tv:n i vårt vardagsrum. Och det är i det ögonblicket som min resa med Koranen slog rot. Till å börja med hade jag aldrig någonsin kommit i kontakt med religionen islam på samma sätt som filmen framförde islam och muslimer. Jag hade ingen blekaste aning om hur vanligt folk i Saudiarabien levde. Jag hade bara sett Mekka och Medina överallt men inget mer. Jag blev väldigt fascinerad och nyfiken på den kulturen när sådant helt plötsligt spelades upp på svensk tv då jag i vanliga fall brukar se amerikanska filmer så som High School Musical, Twilight, Nanny Mcphee, Peter Pan, 101 Dalmatiner och ja, the list goes on. Men jag hade aldrig sett något sånt här. Heltäckande beslöjade kvinnor i svart. En skola för flickor och en annan skola för bara pojkar. Koranundervisning. Men en sak skrämde mig. Jag upplevde att huvudpersonen (en flicka vid namn Wadjda) gick i en sträng skola. Där var det tydligen förbjudet för flickorna att ha armband och att plocka blommor. Jag var dock inte helt enig med hur filmen framförde muslimer och islam då jag inte vuxit upp i samma förhållanden, så det var väldigt främmande. Ett par saker i filmen lät bara konstiga men det gjorde mig bara ännu mer nyfiken på filmen. (Jag har dock idag kritik mot filmen och det är såklart synd att islam nästan alltid nämns med dåliga benämningar. Muslimer målas alltid upp som strikta varelser och muslimska kvinnor målas alltid upp som offer i allt osv.) Hursomhelst.. det fanns en del i filmen (där mot slutet) då jag blev som trollbunden. Det var när Wadjda reciterade Koranen i aulan framför alla elever på skolan trots hennes osäkerhet. Jag hade aldrig hört en kvinna recitera Koranen.. jag grät av lycka och jag grät över hur fint det var.

När filmen var slut sprang jag upp till min iPad som låg på min säng och så började jag Googla fram filmen för att lyssna på Wadjdas recitation om och om igen. Jag blev så innerligt rörd. Kär. Alltså jag hade verkligen ALDRIG hört något liknande, från en flicka dessutom. Ni kan ju förstå hur betuttad jag blev av hela situationen. Jag som trodde att det bara var män som reciterade Koranen så där högt. Så hela dagen och dagen därpå satt jag som fastklistrad med rumpan på golvet i mitt sovrum och skrev vers 7 från Kapitel 2 i Koranen i mitt skrivblock med latinska bokstäver. Jag lyssnade uppmärksamt när Wadjda reciterade, pausade och skrev det jag hörde. Spolade tillbaka, lyssnade och pausade, och skrev. Spolade tillbaka, lyssnade och pausade och skrev verserna med latinska bokstäver i mitt skrivblock. Det var där som allt började damer. Och resten.. tja, det är historia. Men för mig började det för snart 12 år sedan med en film.

Vad är din historia? Har den börjat ännu?