Det är omöjligt att stoppa tårarna och gråten som tränger sig på när jag som minst anar det. Jag mådde ju bra, tills jag såg filmklippet på Instagram. Fem miljoner visningar och femtiotusen likes. Tusentals kommentarer med brustna emoji hjärtan. Filmklippet visar ytterligare en palestinskt unge som drabbats fysiskt och psykiskt dåligt av allt hemskt som sker i Palestina. En far som förlorat sin son. En mor som skriker efter sina små ungar. Det är hemskt. Så hemskt. Och jag kan inte längre kontrollera det som dyker upp på mitt flöde. Alla mina vänninor delar. Alla andra delar klipp från folkmordet som sker och inlägg sprids höger och vänster. Brutala filmklipp på människokroppar dyker upp på min Instagram trots att jag självmant egentligen undviker att se sånt. Jag klarar inte av att möta den påtagliga smärtan. Verkligheten. Jag har ansträngt mig så mycket de senaste veckorna med att inte gråta och fokusera på studier men nu låter jag tårarna komma. November har inte gått så särskilt bra ifrån Oktober. Jag är trött. Jag är trött på förtryckare, på idiotier med makt, på onda vuxna människor, på tårar, på smärta, på min klump i magen och på sorg. Jag är trött på att se alla andra som verkligen kämpar sig igenom dessa ändlösa dagar som vi kallar livet.

«…Bint Dahabi, allt har en början och allt har ett slut som både du och jag inte har någon som helst kontroll över men Gud glömmer inget.»