Allt var så perfekt. En strålande sol och barnen som precis ätit hemlagad pizza eller en god efterrätt från kiosken bredvid lägenheten. Och föräldrarna som satte sig till rätta och hann precis smutta på teet när ett öronbedövande barnskrik ekar från andra sidan lägenheten. Och nu hör föräldrarna hur deras egna barn gråtskriker av rädsla. Hela lägenheten skakar.

Det är fruktansvärt att se andra lida. Vetskapen av att man själv är inkapabel till att göra det bra för andra – den svagheten får en själv att må dynga (ursäkta ordspråket). Fast om vi alla gör det vi förmår, även om det är något litet så kan vi räddar många fler liv än att inte göra något alls. — Dessa dagar har inte varit lätta för kroppen att bearbeta. Jag tänker på hur allt kan ändras för en familj «bara så där», pang! Tänker på att livet är kort och bristande. Livet på jorden är ej perfekt, i alla fall inte fullt ut men kanske bara under en stund för vissa. När man doppar fingertopparna i den varma strandsanden på semestern i grannlandet Algeriet eller när man ser en mysig film med familjen. Eller när man blickar ut över bergen, skogen och stjärnfallen. Alla fantastiska djurläten och vinden som drar lite lätt i kläderna. När väninnan från Norge skickar bilder från sin semester hon hade med familjen i Turkiet i början av året. Där och då kändes allt så härligt. Nästan perfekt. Nästan som att livet skrattar och den enda känslan man bär på är glädje. Då tänkte du «nu är jag så lycklig».

Just den där känslan kan ändras på bara en sekund och det är för vem som helst egentligen.