Jag minns när jag för tio år sedan frågade min kvinnliga mentor om det var okej (tillåtet rent islamiskt) för mig att söka till psykologprogrammet. Jag hade fått komplimanger av både lärare, vänner och bekanta om att psykolog yrket skulle passa mig, och jag var inombords så sugen på den inriktningen. Men hon höjde ögonbrynet och sa nej. «Nej, det är bäst att du undviker det». Jag kände mig både dum och liten… men mest ”förbannad” nu i efterhand. Det är samma person som idag, tio år senare, prisar kvinnor som är legitimerade psykologer och terapeuter. «Utbildade muslimska kvinnliga förebilder måste synas!». Jaså?

Jag spolar fram till 2019 när samma mentor gjorde narr av andra sjalstilar än den klassiska kåpan, jilbab. Ett av många fall kunde se ut hur hon gestikulerade och fläktade med händerna och nästan teatraliskt visade hur vissa khimar-stilar såg ut. Det skrattades. Särskilt drev hon om ”V-khimaren” och härmade den på ett sätt som fick plagget att framstå som löjligt. Inte minst systrarna som bar den. Kvinnor grupperades, och de som inte följde normen i gruppen lämnades utanför. Det var inte alla som blev bjudna till vissa sammankomster. För mig blev det väldigt tydligt vem som hade mandat, och vem som kunde plocka och välja i vilken riktning allt skulle gå. Oh, silly me… but little did Bint Dahabi know. Det som gör mig mest ledsen är att ingen offentlig ursäkt har någonsin gjorts trots att det har gått över tio år… Oh, and by the way: samma person/personer som gjorde narr av detta klädesplagg bär det idag.

Att ta en hård och strikt livsstil och kalla det för islam är, enligt min mening, helt fel. Det vet jag nu. Jag har tidigare skrivit blogginlägg om det här – om hur jag begränsade mig själv i mitt praktiserande, hur jag kvävde mig själv och var alldeles för hård. Hur jag såg livet fyrkantigt, minst sagt mitt eget. Jag satte orimliga krav, både på mig själv och på min omgivning. Men det är också resultatet av det jag fick lära mig. Jag blev tillsagd att det bara fanns ett rätt sätt. En enda väg att gå. En enda resa att ta och den skulle tas snabbt. Nu i efterhand vet jag att mina intentioner var fel. Men min attityd, både gentemot mig själv och andra, kom INTE från ingenstans. Jag vägrar lägga hela skulden på mig själv.

Flera kvinnor jag talar med har under en längre tid upplevt utfrysning, trakasserier och minst sagt vuxenmobbning från ett visst muslimskt community. Jag är tyvärr inte förvånad… alls. Dessa utfrysare och pekpinnar har själva blivit inmatade med samma snäva tänkande som de nu tror (eller trott) är islam. Spoiler alert: detta är obviously INTE islam, och det är definitivt inte hur en muslim bör bete sig. Men ärligt talat, let’s be real… for real, jag kan bara INTE lägga all skuld på mobbarna själva, för det där beteendet föddes INTE ur tomma intet.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.