Åh!!! Det är länge sedan som jag läste en sådan fin och känsloladdad roman. Boken väcker starka känslor och ja, jag har gråtit och jag har känt mig otroligt frustrerad och jag har känt mig som en tom burk. Men framförallt har jag känt mig så evigt tacksam över min barndom. Så tacksam över mina kära föräldrar som bokstavligen gjort allt till det yttersta för mig och mina syskon – så som de har kämpat för att vi ska växa upp starka, stabila och trygga i oss själva och i vår identitet. Boken väcker fram sådana reflektioner och det är så djupt upprörande att läsa om de olika händelserna i boken som huvudpersonerna utsätts för. Det blir även skrämmande att läsa om andra människors tolerans inför förtryck och rasism mot främst koreaner. Författaren drog med mig till en helt annan kultur som jag inte känt till från förr, vilket var intressant. Dessutom är min uppväxt och familjekultur väldigt lik till Sunjas då hon som barn och i vuxen ålder inte är bekant med storstaden och andra städer för den delen heller förutom sin lilla by.

Något som dock gör mig besviken är bristen i att djupdyka. Det känns nästan som att jag flyter lite på ytan och inte riktigt kan gråta fullt ut då de smärtsamma skeenden i boken bara beskrivs lite så där på kanten. Vilket gjorde mig ett par gånger väldigt irriterad under läsningens gång. «Men vad hände man honom till slut? Och hur blev det så här? Vänta, hur fann han henne tillslut? Och vad hände med henne? Och vart försvann han?» funderar jag än idag haha. Så ja, sjukt bra bok men mycket känslor och tankar – läs den!

5 av 5.

Laptopen vid skrivbordet, solen skiner in, Juni och Flingan flyger runt i cirklar och kvittrar som fåglar gör, och idag är det svenska vädret bara helt fantastiskt! 10 av 10 må jeg si! Men, damen här måste plugga, sad story haha.

Jag kan tänka mig att ni är fler där ute som befinner er i hektiska dagar av plugg nästan så att du får migrän och vill gräva huvudet under täcket som en människostruts. Därför måste jag bara dela med mig av en grej som min kära vännina sa häromdan. «Bint Dahabi vet du? Plugg har ingen ålder», och det slog mig. Omg det är ju sant. Plugg har ingen ålder. Och ursäkta, men vem kom på något sånt dumt egentligen? Dvs att plugg skulle ha någon särskild ålder. Tack men nej tack. Och för det är jag evigt tacksam till dig käraste Amina Umm Sufyaan. Mi sending u love hela vägen till Egypten och tillbaka genom land å hav och genom alla fågelbon och genom alla chokladfabriker eftersom jag vet att du gillar choklad, mycket. Och jag gillar dig föresten.

Med det sagt ladies, fortsätt simma oavsett.

The truth of being a ”writer” (idk if I may allow to call myself that yet) is that most of the time I feel like a little fairy playing at being a human.

Allt med mitt skrivbord är mysigt, avslappnande och ger en god energi. Kan spendera timmar vid mitt skrivbord när jag studerar eller arbetar, alhamdulillah.

När jag reflekterar kring en eller flera välsignelser som Gud har givit mig, tänker jag på att det ska leda till en djup tacksamhet men framförallt genom att släppa in njutningen som kommer med välsignelsen. Njuta av välsignelsen till fullo själv eller med andra. När jag var yngre trodde jag att minnet av ens välsignelse snarare behövde leda till smärta och ett eländigt dåligt samvete över att jag har något som någon annan inte har. Jag trodde att jag var mer barmhärtig genom att må dåligt över det andra inte har men som jag har. Nu flera år senare inser jag att det är en välsignelse att känna medkänsla och barmhärtighet, men det ska inte ta bort och hindra min rätt till att njuta av det som Gud själv valt att ge till mig. Om Gud valt att ge mig något så gjorde Gud det av en vishet – även om jag kanske inte riktigt förstår mig på den visheten idag, men det betyder något. Förstår ni lite vad jag menar? Varför ska det leda till smärta, överanalyseringar och övertänkande? Varför ska det sättas ett hinder mellan mig och välsignelsens njutning?

annonslänkar

1. HÄR / 2. HÄR / 3. HÄR / 4. HÄR / 5. HÄR / 6. HÄR

Vilket par faller dig mest i smaken?