Åh!!! Det är länge sedan som jag läste en sådan fin och känsloladdad roman. Boken väcker starka känslor och ja, jag har gråtit och jag har känt mig otroligt frustrerad och jag har känt mig som en tom burk. Men framförallt har jag känt mig så evigt tacksam över min barndom. Så tacksam över mina kära föräldrar som bokstavligen gjort allt till det yttersta för mig och mina syskon – så som de har kämpat för att vi ska växa upp starka, stabila och trygga i oss själva och i vår identitet. Boken väcker fram sådana reflektioner och det är så djupt upprörande att läsa om de olika händelserna i boken som huvudpersonerna utsätts för. Det blir även skrämmande att läsa om andra människors tolerans inför förtryck och rasism mot främst koreaner. Författaren drog med mig till en helt annan kultur som jag inte känt till från förr, vilket var intressant. Dessutom är min uppväxt och familjekultur väldigt lik till Sunjas då hon som barn och i vuxen ålder inte är bekant med storstaden och andra städer för den delen heller förutom sin lilla by.

Något som dock gör mig besviken är bristen i att djupdyka. Det känns nästan som att jag flyter lite på ytan och inte riktigt kan gråta fullt ut då de smärtsamma skeenden i boken bara beskrivs lite så där på kanten. Vilket gjorde mig ett par gånger väldigt irriterad under läsningens gång. «Men vad hände man honom till slut? Och hur blev det så här? Vänta, hur fann han henne tillslut? Och vad hände med henne? Och vart försvann han?» funderar jag än idag haha. Så ja, sjukt bra bok men mycket känslor och tankar – läs den!

5 av 5.