Det råder inga tvivel om att tankarna spretar just nu så som de har legat och jäst hela dagen lång. Det har skapats en stor klump inom mig. Nej, jag är inte gravid. Det är en klump av förtvivlan. Och nu släpper jag allt. Ut med språket. Eftersom jag är riktigt trött på en sak. Snarare besviken. Irriterad. Förvirrad. Främst ledsen. Och bara så sliten i själen.

Det händer ju rätt så ofta att jag stöter på nya människor, vilket händer oss alla. Och många gånger säger det bara *klick!* när vi matchar så sjuuuukt bra. Därför blir det även självklart att jag bjuder på mig själv. Jag öppnar fler konversationen och skickar söta röstmeddelanden eller långa textmeddelanden som tyder på «Hellooo! Du-är-intressant-och-jag-diggar-dig-och-jag-vill-skapa-något-här-eftersom-du-diggar-mig-med». Men sen tar det oftast stopp. Som om att inget sker om inte jag gör något. Som att ansvaret bara ligger på mig. Om inte jag hör av mig så hör personen inte av sig. Om inte jag frågar ut personen (ex något kul jag vill hitta på med personen) så frågar personen inte ut mig även fast personen haft exakt samma tanke. Som om att det bara ligger på min axlar. Och jag är så fruktansvärt trött på det.

Alltså, det skulle ju vara en helt annan femma ifall personen inte kände att hon överhuvudtaget klickade med mig. I mean, I got it and I would totally understand and end of discussion, men så är inte fallet just nu. Eftersom vi diggar ju varandra sjukt mycket. (Uhm, bara för att tydliggöra detta så handlar det här dilemman inte enbart om en person. Det händer nu och har hänt förr, från olika människor). Och ja, jag bara vet att det är en väldigt fin och prydlig egenskap att titta till andra och höra av sig till andra först, men det är så psykiskt dränerande. Speciellt när dessa människor uttrycker sig uppriktigt glada över vår kontakt men trots det är jag alltid den som hör av mig tillbaka till personen efter flera veckors mellanrum. Varför blir det alltid så här när våra senaste samtal innehöll långa och djupa konversationer med skratt och good-feeling-vibes FRÅN OSS BÅDE?

Nu menar jag inte att dra alla över en kam som vi säger på svenska men jag hamnar oftast i det här med de som besitter personligheten INFJ. Varför vet jag inte. Min vännina Sarinja kanske kan svara på det? Det är svårt med sådana relationer där jag måste springa svansen efter godhjärtade människor. Eftersom de är otroligt härliga och underbara på alla plan!!! Jag kan liksom slänga in mina skämt och dumpa alla mina problem i deras knän och känna mig fullt trygg. Och de skrattar från djupet av hjärtat och känner medkänsla vid tuffare ämnen. Och trots allt är det alltid jag som måste starta en konversation för att det ska bli något av. Det är alltid jag som börjar att slänga iväg söta sms eller röstmeddelanden.

Om du känner igen dig i det här, snälla kan inte du bara svara mig? Varför gör ni så här? Jag befinner mig i ett desperat försök av att få svar. Uteslut att skriva ditt namn så är din kommentar helt anonym. Jag svamlar igen men jag behöver svar..

• 

• 

• 

Och nu så här i efterhand, en halv timme senare efter mitt tidigare blogginlägg så känner jag mig som ett monster.

NÅGOT ATT SE PÅ DENNA HELG

Ææ, altså jeg elsker!!! Denna film är så bra och är typiskt en bra familjefilm. Väldigt spännande och lärorik. Du måste se den, pronto! Jag skulle nog tänka mig att bo uppe i bergen likt en bergsget bland kyla, snö, glaciärer, eget hundspann och med rovdjur och jakt. Vilken wow upplevelse att bevittna en gång i livet – det är b.la vad denna film bjuder på. Ni kan streama den på, Netflix, Disney + eller Viaplay.

• 

• 

•