Hörni jag vill börja podda. Jag behöver bara en fet spark i bakdelen och en handfull pepp för att ta mig modet. Det har snart gått ett och ett halvt år sedan jag gnagt på idén av en egen podcast (alltså en podd som enbart komma finnas tillgänglig på bloggen), men jag fegar ur VARJE gång det väl kommer på tal. Min kreatör är dock redo att piffa till något med sina magiska fingrar, men bollen ligger helt på min sida och…äh, nej jag vet inte. Asså fy vad jag larvar mig men jag vet inte riktigt ifall podd KAN bli min grej. Kan det?? Just nu är jag inne i en inspirations period och finner inspiration typ överallt och känner sådan livslust (förutom när solen försvinner för då vill jag bara dega under täcket och kolla på Alice i underlandet). Har ni också längtat efter snön förresten? För det har jag! Jag älskar när det blir vitt precis överallt. Imorgon vill jag baka lussebullar för det har jag varit så sugen på den senaste veckan. Frågan är bara om jag ska göra på det klassiska viset eller med mandel så som Camilla Hamid gör.. hmm.

Och apropå något helt annat.. som ni redan vet älskar jag i princip aaaallt från ARKET trots att de inte accepterat min förfrågan om ett samarbete lol.. tja, kärleken är tuff ibland vettu! Men något som fler inte känner till så kan man faktiskt handla på resale OCH second hand direkt från Arkets onlinebutik med så mycket billigare priser! Det är alltså privatpersoner som lägger upp lite allt möjligt och oftast är produkterna helt oanvända med prislappen på. De visste ni icke va, ha! Klicka HÄR.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Det här är ett ämne jag velat ta upp länge. Jag förstår att alla inte kommer att hålla med mig och att det KAN skapa irritation och sorg. Jag är medveten om att jag kan tappa följare och att det kan påverka min statistik, men det skaver inte i mig så där värst så nu sätter vi igång tycker jag.

I måndags när jag bestämde mig för att ta bussen in till stan uttryckte jag min frustration lite kort på min story där jag skrev (se bilden nedan) varpå jag fick en positiv respons av väldigt många. Och helt ärligt blev jag väldigt chockerad över den responsen. Jag var beredd på en näve bajsig kritik och arga kvinnor i min DM, men så vart det icke. Det här ämnet verkar beröra MÅNGA FLER än vad jag faktiskt trodde att det skulle göra…

En kvinna sa till mig en gång att vi kvinnor tenderar att vara naiva, vi är blåögda och faller på känslor direkt, medan män är realistiska och använder hjärnan. «Bint Dahabi det räcker med att en man lovar guld och gröna skogar och hon faller pladask, direkt!». Jag vill tro att det hon säger inte är sant men jag har hört det förr, och jag har sett det flera gånger förr – kvinnor som hamnar i liknande fällor år efter år på grund av att de tagit ett par beslut i egna händer. Och innan jag fortsätter.. jag VET att jag är ung och jag vet att jag inte är så där jätte mega muschos erfaren som sitter på alla bollar men jag är varken blind eller dum. Jag har ett stort nätverk av kvinnor: gifta som ogifta, muslimer som icke muslimer, kulturella som icke kulturella, unga som gamla, erfarna som oerfarna osv. Ok, nu fortsätter vi.

Sedan finns det saker som är ännu värre. Farliga narcissistiska män (jag säger INTE att alla män är farliga) som med sitt fina predikar tal lyckas hjärntvätta unga kvinnor. Konvertiter och de som har sämre relation till sin familj/föräldrar är den grupp som tyvärr verkar drabbas mest. Ibland sker det i islams namn genom att säga att hon icke behöver föräldrars medgivande då föräldrarna inte har rätt i det ena å det andra, och det är just DET DÄR som gör mig så ledsen och ruskigt arg. Mitt hjärta brister och jag kan inget annat göra än att skriva av mig. Jag är inte den som blandar mig in i andras affärer. Jag är inte den som kletar mig in i folks privata liv och ställer frågor. Alla som känner mig vet detta. Jag lyssnar ifall jag blir uppringd och försöker vara ett moraliskt stöd och ibland kan det hända att jag ger några enstaka råd men jag är väldigt försiktig. Därför håller jag till en stor del käft.

Nu i skrivandets stund sitter jag och funderar på hur dessa kvinnor själva skulle känna och reagera på ifall deras egna dotter gifte sig med en främmande man – som säkert är en god och snäll karl med alla de där egenskaperna hon söker i en framtida partner – men det är fortfarande ett giftemål som sker i smyg? BAKOM ryggen på familj och släkt. Och vad händer ifall det visar sig att karln inte är så där snäll och trevlig som man trodde att han skulle vara? Jag undrar hur dessa kvinnor skulle reagera ifall deras dotter blev gravid utan deras medgivande och utan deras välsignelse? Tanken på att ens dotter väljer bort SIN FÖRÄLDER för en «ny kärlek». Här skriver jag ny kärlek är för att jag tror på att föräldrar alltid är ett barns första kärlek.

Sedan varierar allt från familj till familj och situation till situation men ni hajar. Nu talar jag om föräldrar som har varit närvarande och/- eller som har kämpat arslet av sig för att hålla upp familjen i trygga rum. Jag talar alltså om föräldrar som gjort precis allt för sitt barn och sedan få reda på att sin dotter smyggift sig med en främling.

Jag älskar att islam är komplett för våran säkerhet i precis allt, i precis alla frågor. Och för mig handlar det även om att det är moraliskt fel att göra vissa saker. Vad säger ni själva?

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Hallihallå damer. Jag har haft det fullt upp i livet så det har blivit lite glest mellan inläggen igen, men jag är så oerhört glad över kommentarerna jag fått från er på mitt senaste blogginlägg. Det är så kul att läsa era reflektioner (även om vi tycker olika) kring filmen jag tipsade om (ni finner inlägget här), och nu i efterhand ser jag även att filmen gått viral på sociala medier. Jag är tydligen inte den enda som storgrät. Skönt. Hur mår ni annars?

Min fysiska och mentala hälsa har icke varit på topp på sistone. Jag är en så pass bra skådespelare att ingen märker något, och jag skuldbelägger ingen heller eftersom det är så jag vill att det skall vara. Ingen ska veta något och ingen ska märka något. Jag håller tillbaka och håller min fasad uppe så gott jag bara kan så länge jag befinner mig runt andra människor. Nu när jag tänker på hur tjugotjugofyra har varit, skulle jag kunna vinna minst tre Grammy Awards pokaler för min fasad. Jag vet inte riktigt ifall det är en bra eller en dålig egenskap. Det finns så mycket jag gör för att det förväntas så av mig, därför tar jag ett djupt andetag och plöjer på för att det är så man gör. Men trots mina ansträngningar verkar min insats inte räcka och.. nej alltså ni förstår inte hur sårande det är och jag kan inte låta bli att inte bry mig, eftersom jag bryr mig. Blir jag sjuk av det? Ja troligen. Blir allt bättre? Ja absolut. Alla som känner mig vet att jag hatar att såra andra och se andra bli sårade men det inkluderar även mig själv: jag hatar att se mig själv bli sårad.

«hallå Sassa folk kommer tro att du inte har vänner…?»

Mina systrar är de finaste jag har. Vi stöttar varandra och vi har varandras axlar att gråta på. Mina systrar vet verkligen hur man lyfter upp mitt humör. Alltså är det bara jag som undrar det här men jag begriper mig inte på människor som värnar om sin vänskapskrets mer än sin familj.

Min lilla syster tycker att jag delar med mig för lite på bloggen men det tycker inte jag. Jag tycker att jag har varit öppen här på bloggen – delat både stora och små saker, från min vardag till mina kontroversiella tankar och djupare känslor. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det finns mycket annat som jag aldrig riktigt delar. Jag gillar att ni tror att jag knappt gör något om dagarna än att träna, plugga, läsa böcker, kollar någon film och trallar runt i skogen själv. Nä men till och börja med så är jag faktiskt väldigt privat av mig och jag umgås rätt så ofta med mig själv så det finns ju en sanning i det men jag gör så mycket mer ibland. Inte alltid, och inte varje dag, men ibland. Jag älskar mitt eget sällskap för hundra femtioelfte gången men trots det finns det tillfällen där jag 1. hittar på aktiviteter med familjen och 2. umgås med mina systrar och våra gemensamma väninnor (synnerligt våra grannar, Simone och Daniella).

Det är lite krokigt det här men vi lever i en tid där sociala medier och bloggande har blivit en viktig del av hur vi bygger våra identiteter. Har ni också funderat på hur mycket ni egentligen delar med er till andra och hur det påverkar ER bild av ER själva och hur andra ser på ER? Sug på den ni! Tills dess får ni ha det så bra – eller försök åtminstone om ni har det dåligt, kram.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Fy ärtans så galet provocerad jag blev av typ hela filmen. Och vet ni vad det värsta är? Det värsta jag vet är gnälliga oförskämda skrikiga skitungar som t.o.m har mage till att vara elaka mot sin förälder genom att smälla dörrar, skrika fula ord och säga «Vad?!». Nej, nej, nej. Och om ni måste ogilla mig för det här so be it men det är exakt så här jag känner.

Till alla mödrar, gifta kvinnor, single ladies och ensamstående mödrar, ni måste bara se filmen «Släpp taget» som går att se på Netflix. Det är en svensk/norsk film, och jag älskar ju norska så jag behövde inte ha undertexter. Filmen fick mig att tänka på hur oerhört svår mammarollen kan vara i dagens samhälle. Eller? Ändrar svårighetsgraden från en tid till en annan, och från en plats till en annan? Och det där med uppfostran är kanske inte alltid så lätt? Äh jag vet inte men filmen bör ni i vart fall se. Filmen visar verkligen hur en typisk familjedynamik kan se ut. Relationer som svajar, hälsan som sätts på prov och kärlek som skaver.

En annan aspekt av filmen som jag verkligen uppskattar är hur den på ett tydligt sätt belyser kvinnans kontrollbehov i en relation, och hur detta gör att mannen INTE får plats. Det talas mycket på sociala medier om att män ofta är skit och otillräckliga (vilket jag, just for the note, INTE håller med i), men det diskuteras sällan om fruar som har ett starkt och skadligt kontrollbehov. Fruar som inte ger sin partner utrymme att vara sig själv. Ibland kan fruar också vara ett problem i en relation, och det är viktigt att förstå att det ena inte utesluter det andra. Aja, se den. Filmen är tankeväckande och lite känslosam, men det är också en väldigt irriterad film om jag får lov å säga det. Men fy vad jag grät mot slutet hörni. JAG GRÄT. Och ja, föräldrar är ärtans de starkaste och bästa jag vet i slutändan!

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.