Vissa dagar är lugna, samma sak gäller min träning. Jag har slarvat.. denna månad har jag hittills gått på fem träningspass men det är ok. Just nu gillar jag en monoton livsrytm i och med att jag haft en hektiskt helg. Så jag försöker bara återhämta mig rent mentalt I guess.

I mina öron spelas «anything goes» av Emma Chamberlain samtidigt som jag andas in den friska höst luften. Det är något magiskt med dessa koreanska hudvårdsartiklar som får min hud att kännas som nyfödd igen. Nu i skrivandes stund sitter jag på en bänk och när jag kommer hem tänker jag göra egen hemgjord ansiktsmask med ris och honung. Det ska tydligen vara bra för både hud och hår, och väldigt enkelt att göra själv. Testar ni sånt damer eller tycker ni att det hela är fjantigt då vi alla ändå kommer att åldras och dö? Vart vill jag komma med detta? Egentligen skulle mitt inlägg handla om den nya uppdateringen iOS 18 som får telefonen att kännas ny. Kika på bilderna nedan!

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Rekommenderad läsning: klicka HÄR.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Soooo… after ALL the nagging it’s finally my turn to listen to the episode «my name is Hana». Jag har precis lyssnat klart på ett avsnitt av «Edu Orten» med Jasmin och jag älskar kvinnor med en naturlig begåvning i att tala solo non-stop likt en fors om allt möjligt egentligen.. karriärsnack, osäkerheter, livets utmaningar, drömmar, vardagligtsnack, islam mm.

Jag vet att jag är sent ute men nu ska jag ge «The Digital Sisterhood» ett tappert försök då nästan varenda muslimsk kvinna runt min omgivning tipsat om den här podden. Lär jag bli besviken eller vad tycker ni själva om den podden? Har ni ett favoritavsnitt?

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Under mina tjugosju strutsiga år har jag stött på många människor både fysiskt och digitalt. Jag har närvarat på träffar, föreläsningar, varit med i olika mötesforum, träffat folk i olika åldersgrupper och tagit del av olika grupper och människor i olika roller. På grund av den inre psykologen jag är så lägger jag märke till beteendemönster som bara är helt tragiska hos vissa vuxna människor. Härskarteknikerna. De osäkra individerna som gör allt för att härma normer och konformiteten i gruppen även om det innebär att ta bort en del av sig själv. Jag har stött på individer med undvikande personlighetsstörningar som har svårt för att ta emot kritik and so on…

Hyser jag agg mot sådana människor? Både en gnutta ja och ett större nej. Det är främst sårande att bevittna trasiga vuxna men också sjukt irriterande då jag OCKSÅ har auktoriteten (precis som vem som helst egentligen) att lägga fram handen och säga ifrån! Men jag gör det inte. Hjärtat tar över och jag låter bli. Vankar av och an utan att agera och blir ett tyst vittne, men skulle det dock bli allt för påfrestande lämnar jag sällskapet och flocken och går vidare till nästa klunga med öppet sinne och förhoppningar om ett bättre och bekvämare sällskap.

Någonstans inom mig så finns det ett starkt medlidande med de som haft en traumatisk uppväxt, med de som blev mobbade i skolan och med de som inte läkt det inre barnet (healing inner child) trots att jag själv haft en underbar barndom och trots att jag inte riktigt kan känna igen mig i deras fotsulor. Jag VET att de har en egen osäkerhet som de för över på sin partner, sina väninnor, sina elever, kollegor på jobbet, främmande människor eller som i andra fall sitter bakom ett fejk konto och skriver spydiga kommentarer till olika människor. Och även om jag så mycket som vill trycka upp en burk med surströmming i nyllet på personen och be personen att hålla flabben (min hjärna som talar…) så tar hjärtat i princip alltid alltid alltid över. Min högkänslighet känner alltid medlidande och irritationen blir som bortblåst och därför skriver jag. Tack och hej.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.