Jag minns när jag för tio år sedan frågade min kvinnliga mentor om det var okej (tillåtet rent islamiskt) för mig att söka till psykologprogrammet. Jag hade fått komplimanger av både lärare, vänner och bekanta om att psykolog yrket skulle passa mig, och jag var inombords så sugen på den inriktningen. Men hon höjde ögonbrynet och sa nej. «Nej, det är bäst att du undviker det». Jag kände mig både dum och liten… men mest ”förbannad” nu i efterhand. Det är samma person som idag, tio år senare, prisar kvinnor som är legitimerade psykologer och terapeuter. «Utbildade muslimska kvinnliga förebilder måste synas!». Jaså?

Jag spolar fram till 2019 när samma mentor gjorde narr av andra sjalstilar än den klassiska kåpan, jilbab. Ett av många fall kunde se ut hur hon gestikulerade och fläktade med händerna och nästan teatraliskt visade hur vissa khimar-stilar såg ut. Det skrattades. Särskilt drev hon om ”V-khimaren” och härmade den på ett sätt som fick plagget att framstå som löjligt. Inte minst systrarna som bar den. Kvinnor grupperades, och de som inte följde normen i gruppen lämnades utanför. Det var inte alla som blev bjudna till vissa sammankomster. För mig blev det väldigt tydligt vem som hade mandat, och vem som kunde plocka och välja i vilken riktning allt skulle gå. Oh, silly me… but little did Bint Dahabi know. Det som gör mig mest ledsen är att ingen offentlig ursäkt har någonsin gjorts trots att det har gått över tio år… Oh, and by the way: samma person/personer som gjorde narr av detta klädesplagg bär det idag.

Att ta en hård och strikt livsstil och kalla det för islam är, enligt min mening, helt fel. Det vet jag nu. Jag har tidigare skrivit blogginlägg om det här – om hur jag begränsade mig själv i mitt praktiserande, hur jag kvävde mig själv och var alldeles för hård. Hur jag såg livet fyrkantigt, minst sagt mitt eget. Jag satte orimliga krav, både på mig själv och på min omgivning. Men det är också resultatet av det jag fick lära mig. Jag blev tillsagd att det bara fanns ett rätt sätt. En enda väg att gå. En enda resa att ta och den skulle tas snabbt. Nu i efterhand vet jag att mina intentioner var fel. Men min attityd, både gentemot mig själv och andra, kom INTE från ingenstans. Jag vägrar lägga hela skulden på mig själv.

Flera kvinnor jag talar med har under en längre tid upplevt utfrysning, trakasserier och minst sagt vuxenmobbning från ett visst muslimskt community. Jag är tyvärr inte förvånad… alls. Dessa utfrysare och pekpinnar har själva blivit inmatade med samma snäva tänkande som de nu tror (eller trott) är islam. Spoiler alert: detta är obviously INTE islam, och det är definitivt inte hur en muslim bör bete sig. Men ärligt talat, let’s be real… for real, jag kan bara INTE lägga all skuld på mobbarna själva, för det där beteendet föddes INTE ur tomma intet.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Det regnar utanför caféet och jag är i mitt egna reflection-mood. Här sitter jag och registrerar hur människorna utanför fönstret hukar sig när de springer över gatan. Det verkar som att ingen vill bli dyngsur eller få håret förstört. Jag däremot sitter på andra sidan glasrutan, avslappnad, varm och omringad av alla möjliga lukter – mest kaffe, sockret från varma bullar och nybakat. Jag följer rörelserna framför mig när jag pausar från mitt kaffe. Som ni vet så dricker jag aldrig svart – jag dricker bara kaffe med mjölk och havremjölk. Inget socker. Ibland brukar jag undra vart folk ska. Särkilt när de har så rattans bråttom. Brukar ni också undra det?

Jag tänker bege mig hemåt snart, men vill bara sitta här en liten stund till och inte skynda mig, haha. Vad hittar ni på när det regnar?

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

She’s online… for a petit while, I think.

Klicka HÄR för att komma åt mitt konto.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Nu i veckan red jag tillsammans med två bruttor i närområdet. Jätte schyssta tjejer. Är verkligen så glad att jag stötte på de när jag var ute och gick. Yehaaaw!

1. SLUTA KVÄV DIG SJÄLV

I flera år undvek jag vissa aktiviteter i livet för att jag trodde att det var så man ”ska” leva som praktiserande muslim. Spoiler: I had obviously DEAD wrong. Det kunde handla om små små ting i vardagen. Det är verkligen så skrattretande nu när jag bara tänker på det. Jag kunde liksom låta bli att ta på mig en varm jacka en kall och blåsig vinterdag trots att det var trettio minus ute. TRETTIO. Jag undvek skidåkning för att jag inte ville att kåpan (jilbab) skulle komma tajt mot kroppen av all vind, även om det var i någon sekund. Jag undvek gymmet trots att jag bokstavligen älskar att träna – bara för att det spelades musik i lokalen. Som om öronproppar inte ens existerade. Asså vad var det för fel på mig?

Men rätt som det var klev jag ur den där sekten. Eller den där fyrkantiga boxen som jag brukar kalla det. Väldigt tacksam över det. Men, det får mig också att inse att det fortfarande (tyvärr) finns kvinnor som ännu inte har tagit sig ur. Eller som snarare inte vill. Som fortfarande sitter där, instängda i sina lägenheter, och kväver sig själva. *Booo 👎🏻 Vissa har jag fortfarande kontakt med (förstår dock inte hur jag pallar hålla ihop det), och andra har jag aktivt och medvetet tagit avstånd ifrån. Jag har rensat så många kontakter från min kontaktlista och lyckats ersätta dem med nya vänner. Jajamän. JAG HAR SKAFFAT NYA VÄNNER. Haha låter super fånigt men det är sant. Jag är dock inte klar med rensningen…

2. BYGG DIG SJÄLV FÖRST INNAN DU GIFTER DIG

Jag såg en video idag som var bangers (den satte ord på något jag själv tänkt på länge). I videon talade en snubbe om att många han dejtar (muslimska kvinnor) inte riktigt verkar ha ett eget liv. *host, typ mig för sex år sedan…

Varför har vissa normaliserat idén att en relation ska ge oss en identitet, istället för att vi går in i den med en redan? Han lyfter något viktigt: att ha passioner, intressen och en egen riktning INNAN man ens tänker på att bygga något med någon annan. Han menar att en relation inte ska vara platsen där du hittar dig själv – den ska vara platsen där två redan HELA personer möts och bygger något större. Och ärligt talat? Jag håller SÅ med. Det handlar inte om att vara “miss perfect” – det handlar om att ha en egen grund. Och jag ser tyvärr det här hos vissa kvinnor: de gifter sig med tanken av att bli räddade, omplåstrade och helade. Tänk då hur konstigt det måste kännas för en man som plötsligt förväntas vara coach istället för husband… visst, en man ska föra trygghet och säkerhet i en relation (det köper jag!) men inte heller ska han behöva bära HELA DIN identitet, like what the fudge? Vägledning är en sak, men att forma någon annans identitet är något helt annat. I mean, jag kan se på min pappa hur mycket han uppskattar att min mamma redan lever livet (med eller utan honom när han är på resa), redan brinner för något, redan har en energi som matchar och/eller förstärker min pappas. Fy vad tråkigt ifall min pappa förväntades ta med min mamma på alla HANS intressen om hon skulle vara ett tomt ark.

Nej hörni, jag är så tacksam över att jag klivit ur det tankesättet, and I wish that for ALL my ladies tbh. Men det är svårt å växa när man fortfarande umgås med ”bebeks” (svenskt slangord för någon som är naiv och oerfaren) som lever i en fyrkantig box. Som inte ser sitt värde som muslimsk kvinna. Som ser allt (precis allt) antingen som ”halal” eller ”haram” utan något mellanting eller sunt förnuft.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.