Ju äldre jag blir, desto tydligare blir vikten för mig av å vara brutalt ärlig med mig själv, även om andra tycker annat. Jag kan ärligt erkänna att jag inte fattade ett smack förr när jag hörde folk gaffla hit och dit om hur viktigt det är att man är ärlig med sig själv åtminstone. Nu i vuxen ålder gör jag det. «Ung och dum» bör kanske alltid vara en giltig anledning till att man behandlar sig själv och andra oförnuftigt… eller? Euuk, jag skäms lite när jag tänker på hur vimsig jag förut var mot mig själv.

Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att bryta normer och gå emot strömmen. Jag hatar att vara det svarta fåret i en tjejgrupp trots att jag inte gör något tokigt egentligen. När jag började praktisera islam hamnade jag någorlunda i den tröskeln, och jag kan nästan svära på att ni är fler som känner igen er i det jag ska skriva. Jag gjorde saker, tyckte grejer och ändrade mina värderingar utifrån den normen som fanns i gruppen för att jag 1. inte visste bättre och 2. jag ville inte hamna utanför systerskapet och 3. jag förväntades göra det av vissa – vilket kallas för grupptryck. Det blir senare en inre rollkonflikt och en svår sak å hantera och ta sig ur. Speciellt om man inte är tillräckligt mogen för att våga stoppa sig själv eller reflektera kring ens intentioner till varför man gör något. Vi vågar inte acceptera att vi inte kan uppfylla allas förväntningar. Jag tror att många hamnar i det här, speciellt konvertiter. Det sker såklart också i många andra relationer överallt vare sig man är muslim eller icke, men det är svårt att bryta sig loss från de kraftfulla förväntningarna som kommer från en grupp. Det är krångligt att agera på ett annat sätt när man väl blivit accepterad av gruppen. Förstår ni vad jag menar?

«Life is better in Medina» sägs det. Jag tycker, med förlov sagt att, «life is better when YOU WANT to be in it» – när man plockar det man mår bra av för sin egen skull i enlighet med det man tror på. Alltså vem har sagt att din väg till framgång sker i exakt samma bana som din väninna eller som de runtomkring dig? Vem säger ens att DIN väg till något gott ska vara i form av en påtvingad handbok från din omgivning i hur du bör handla och leva DITT LIV? Medina och Egypten är typ de enda två länder som vissa kan acceptera att du och din partner (eller familj) bosätter er i. Väljer du något annat land så får du inte vara med längre. Du blir det svarta fåret.

Val kläder är ett annat jätte vanligt scenario. De finns de kvinnor som klär sig på ett sätt för någon annans skull än sin egen skull eller på grund av en påtryckning från gruppen. Ni vet dem där sneda och kalla blickarna som knarrar och skär in i skulderbladen när man kommer in till en systerträff för att man inte passar in med färg eller längd eller bredden på plagget. Eller så kan det vara så att man klär sig på ett visst sätt för sin partners skull. Och då undrar jag.. ryker inte plagget av då ifall du inte längre har samma relation till den dära personen som du från första början valde att göra något för? Det får mig också å tänka på vilka vi är på egen hand om vi nu lever med falska intentioner mot oss själva. Vilka är våra avsikter egentligen? Är vi verkligen fullt ärliga mot oss själva i vårt religiösa utövande? I våra intressen? I våra smaklökar? I våra åsikter och med våra känslor? Jag menar.. allt börjar och slutar med relationen vi har till oss själva…

Som sagt.. jag ogillar att vara det svarta fåret i en tjejgrupp och jag tycker att det är grisjobbigt att bryta normen som förväntas i en grupp. Jag vill absolut inte vara den som blir «veckans snackis» på systerträffar på grund av att jag inte följer samma åsikter eller har samma livstro som de runt omkring. Förr kunde det röra sig om allt från vilka färger jag hade på min kåpa (jilbab) till vilka drömmar jag förväntades ha. Eller vilka krav jag hade på min framtida partner. Eller vilken utbildning jag valde. Huruvida jag valde att studera på campus eller distans. Vilka böcker jag valde att studera eller inte mm. Allt detta blir man dömd för. Något som jag dock hatar mig själv för idag (i vart fall ibland) är att jag la ner många av mina hobbys åt sidan. Synnerligt sporten. Jag slutade sporta för att inga av mina nya väninnor gjorde det. Majoriteten av de jag umgicks med eller som jag kände lite halvdant åkte till Medina och jag ville för Guds skull INTE vara den enda som INTE åkte till Medina. Medina har dock aldrig varit min dröm. Och nej, det är absolut inget fel på Medina, men som ni redan vet är Guds mark stor och jag visste inte bättre. Trots att jag innerst inne visste att Medina inte var min dröm jagade jag ändå Medina i flera år tills jag fiskade lite vett i skallen och slutade leva med oärliga intentioner mot mig själv. Som rubriken lyder: sometimes being alone is the upgrade. Ibland måste man vara själv för att inse vilken blåidiot man är. Det där är ett eget påhittat ord förresten. Blåidiot. Det tog mig ett bra tag skall ni ha klart för er innan jag ställde mig själv mot väggen med ena handen hårt om kragen och med den andra handen… ja, ibland behöver man vara sin egen chef och säga till sig själv på skarpen och ge sig själv en och en annan snyting innan man vaknar till från det inre kaoset.

Jag tror att fler runt min omgivning som känner mig från förr och som fortfarande på ett eller annat sätt kommer i kontakt med mig – varesig det är i form av en vänskapligrelation eller som en anonym stalker på bloggen så har flera insett att jag ändrats under åren som varit. Det är å andra sidan inte så konstigt. Vi lär oss nya saker i princip hela tiden. Vissa till det bättre och andra till det sämre. Vissa blir klokare medan andra blir dummare and so on. Jag skulle nog stolt kunna säga att jag fått mycket mer nyanser och perspektiv i livet även fast jag många gånger känner mig som en nykläckt vaktel.. med detta sagt, du är huvudpersonen i ditt liv och hela ditt liv består av vilka intentioner du har till dig själv. Det är tillåtet att tappa sig längst vägen men kom ihåg att livet handlar om vilka avsikter vi grundar våra handlingar på.

«..if you can’t be unapologetically honest with anyone else, at least be honest with yourself.»