Det här är inte att komma hem. Jag är tjurig och irriterad över att jag inte förlängde min resa… saknar redan mitt hem.
Det var ett grått Stockholm som mötte mina bruna fingrar i lördags. Sorry förresten. Jag vet att det har tagit tid att landa, och därför har bloggen fått vänta. Det är strutskallt här. Kroppen har redan svarat och jag åkte direkt på en förkylning och halsont. Resan var en ren lycka och det känns så himla tråkigt att vara tillbaka. Jag har bokstavligen ställt mig själv frågan (varje dag sedan jag kom hem) vad jag egentligen gör här. Och jag finner INGET svar på den frågan!
Tunisier jag stöter på här i Sverige är knappast tunisier förutom på papper. Ja, jag tycker att jag har rätten att säga så. Hårt får det väll låta. Det går knappt att föra ett samtal med vissa utan att bli rejält missförstådd, eller bli bemött med ett frågetecken som om vi inte talar samma språk rent kulturellt. Alltså va? Och någonstans där tänker jag att det kanske är priset man betalar när man lever hela sitt liv långt ifrån sina rötter och utan hembesök > man försvenskas. Det gör mig ärligt talat sur. Och arg. Är det inte lite galet att en person med en helt annat påbrå kan allt om Sverige: alla normer, alla möjliga samhällskoder, och talar svenska fläckfritt men knappt kan något om sina fäders land? Pinsamt. Jag har ingenting emot anpassning eller att man är mångkulturell, men inte heller behöver man glömma bort sina rötter för det??? Du behöver inte försätta läsa om detta stör dig. Please darling make haste.
Har jag sett framemot att ”komma hem” till Sverige? Nä. Jag har ingenting som får mig att längta till själva Sverige. Hela min släkt bor i Tunisien. Alla mina kusiner. Alla mina farbröder och morbröder. Fastrar och mostrar. Vår samlingspunkt är alltid i Tunisien. Mina bästa vänner har flyttat från Sverige. Skaffat ungar eller blivit erbjudna glamorösa jobb utanför Sverige. Det finns bara ett fåtal girlies som fortfarande bor i Sverige som jag gärna hade kunnat träffa för att träna eller ta en fika då och då. De människor som står mig allra närmast är min familj. Mina systrar. Så vad i allsin där gör jag här? Tro nu inte att jag är en bitter Grinch, det är jag inte. I alla fall inte alltid. Godnatt.
Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.