Det är ju intressant hur det jag skriver går att tolkas olika från kvinna till kvinna (då det enbart är kvinnor som läser min blogg). Men jag kan liksom inte styra er uppfattning och de känslor som kommer upp till ytan av det jag skriver. Ni har däremot med all rätt att känna och tycka vad ni vill. Jag har hurusom inga alls dåliga intentioner med mitt skrivande och egentligen behöver jag inte ens förklara mig mer än så här då jag vet, med ett gott samvete, vart jag själv står. Men jag tyckte bara att det var så intressant att läsa alla era reaktioner på instagram DM igår kväll efter mitt senaste blogginlägg med rubriken «hur överlever man rollen som förälder utan egen tid».
Fler blev motiverade till att ändra sin livssituation och tala ut med sin partner om ett eget behov någon gång i veckan – vilket var min önskan från allra första början. Men en kvinna skrev till mig något helt annat och nämnde att mitt inlägg var väldigt provocerande, vilket hon får tycka med all rätt. Och jag förstod henne. Vi hade dessutom en trevlig diskussion so no hard feelings.
Och jag blir nyfiken på varför det blir så tungt å höra samt läsa saker utifrån (från någon annan) när det är exakt de tankar och känslor som man dagligen själv bär på? Jag har suttit i ändlösa telefonsamtal med mödrar (mina vänninor) som uttrycker småbarnsåren vara sjukt påfrestande och krävande. Synnerligt ifall ingen avlastning ges, varken från ens partner eller familj/svärfamiljmedlemmar runtomkring. Och sådana mödrar känner sig så fruktansvärt ensam i att hålla upp allt. Det måste vara fruktansvärt tufft och ensamt. Nästan alla jag talar med känner sig ensamma (trots att dem inte direkt uttrycker det med ord) även om dem är två i föräldraskapet. Det är rätt många människor i relationer som är ensamma pga en massa olika anledningar men ett mönster jag märkt är att vi människor ibland är dåliga på att kommunicera, dåliga på att ställa krav samt ge uttryck för våra behov och möta upp dem. Rätt så många lever i risiga relationer och som på ytan inte är ensamma i hemmet men som ändå upplever och känner sig sjukt ensamma. Hajar ni?
Och såklart så har alla inte dom förutsättningarna (som jag även med noggrannhet nämnde i föregående inlägg) som jag ville lyfta fram. Våra situationer ser helt klart olika ut, men jag tror fortfarande på möjligheter. Jag är en sådan människa som letar efter ljusglimtar bakom allt det dära skitiga och jobbiga. Jag tror på hopp och lösningar! I alla fall åt andra – haha sedan önskar jag väll att jag var lika klok gentemot mina livsproblem som också är skitiga. Men det gör jag inte alltid. Jag sätter mig på flygplansläge och kryper ner under täcket och smiter från verkligheten och alla runtomkring. Och då ställer jag mig själv frågan «Bint Dahabi hur överlever du rollen som människa om du smiter ifrån allt?».
tyckte inlägget innan var nyanserat och olika perspektiv behövs i alla dar. men ja, mammor och egentid är väldigt svårt och det finns mycket shaming kring typ allt mammor gör nuförtiden känns det som. att du lyfter fram vikten av att kunna slappna av och vara kvinna/väninna/syster korta stunder utanför mammarollen är dock väldigt viktigt för välbefinnandet. sen vilka förutsättningar man har för att utnyttja egentid påverkar alltid men någon typ av strävan för det är väl önskvärt. men det är faktiskt läskigt hur ofta jag hör från min omgivning att den tiden inte går att skapa, och jag är bara frågetecken på det hela. det är betydligt lättare att offra sig själv som mamma än att delegera arbetet till andra och kanske bidra till lite obekvämlighet och jag tror helhjärtat på att det är indoktrinerat på oss tjejer att sätta sig själv i brand innan man faktiskt avlastar på nån annan. men som sagt det är alltid mycket shaming kring vad en mamma gör/inte gör, så länge hon mår bra är väl allt bra? men intressant att läsa om dina tankar kring det och härligt att mammorna delar med sig också även om det är motstridiga tankar! 💌
🦋 alltså håller verkligen med dig i allt du skrev, och i tillägg till detta ämne så känns det som att vi med barn aldrig får yttra oss. Det är som om att vi ej har rätten till å känna saker och tycka saker så länge vi ej har egna ungar själva. Och det är lite synd tycker jag. Och elakt. Jag tycker att alla känslor och tankar är ok så länge man redogör det på ett fint sätt till de man talar med eller till de man talar om anonymt även om man ej har några ungar själv så att säga.