Den där biologiska klockan. Som att livet inte är stressigt nog. När alla runtomkring skaffar ungar eller/-och påbörjar nya förhållanden och en person står ensam kvar – det är jag det.

Jag är väldigt tillfreds i mitt singelliv och tycker att det är urmysigt att kunna sova ut ordentligt på mornarna utan att behöva gå upp för någon annan. Inga wifey eller mamma plikter att stå på så att säga. Alltså, förstå mig rätt nu, klart jag vill ha någon att dela livet med och klart att jag vill ha ungar. Men just här och nu trivs jag med mig själv. Och jag njuter till fullo i sällskapet med mig själv, familj och vänner. Men. Jag tycker dock att det är så synd om mina kära föräldrar som har en stark längtan till barnbarn nu när livet ändrar fas, att de inte får några barnbarn. Jag menar.. tiden flyger så där fullkomligt obrydd om vad vi andra tycker.

Det är lustigt det där med hur livet kan förändras på ett år. Hur relationer avslutas, förnyas och tillkommer. I mitten av juni var jag tjugosex, nu är jag tjugosju. Trots min nya ålder lever jag fortfarande i en nittonårings kropp men släkten påminner mig ständigt om att jag snart är en tantis och behöver rappa på. Rappa på?… jag tror inte att man kan tvinga fram eller kvar något i ens liv. För vem är jag att ändra något?

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.