Jag såg inte slutet på vår resa men tyvärr kom den tidigare än vi kunnat ana båda två.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och jag tror ibland att det är just det som vi sörjer allra mest. Att vi i vår fantasi byggt upp fina framtidsversioner och drömmar som inkluderar en familj, en pappa och en mamma, en partner, ett barn, en bästa vän mm – och det vi hoppas på är ingen annat än ett gott liv och ett lyckligt slut. Därför blir den största sorgen när alla dem dära förväntningarna och drömmarna bara går i krasch. Och såklart, så sker allt det där utan någon förvarning.

Tolka mig inte fel. Eller gör som du vill. Jag tror i vart fall inget annat än att Gud är Den bästa planeraren någonsin och att Gud gör saker med vishet, även om vi inte alltid förstår oss på varför Gud gör så, och hur det är av vishet. Detta på grund av att vårt intellekt är begränsat.

Men att behöva acceptera allt och samtidigt försöka gå vidare utan den personen/dem personerna i sitt liv, det kan ta tid. Att läka är inte lätt, det tar tid. Jag hoppas att ni vill ge mig den tiden och inte ställa en massa frågor. Kram.