So… just wanted to let you know why I’ve been little quiet on here since, hmm… ungefär 3 veckor tillbaka? Först måste jag bara säga att jag är extremt överraskad över statistiken på bloggen. Ni har ju verkligen varit här inne och kikat – iiiii det gör mig så glad att ni gillar å läsa bloggen!!! Och föresten, är så gråtfärdig över alla kommentarer..

Det jag egentligen vill säga är att jag inte mått mitt bästa mentalt. Det har hänt en del personliga saker nyligen som har varit väldigt känslomässigt dränerande, och tuffa, och jag har bara försökt att få tillbaka energin och byta inställning eftersom jag inte riktigt kände igen mig själv. Gamla minnen och känslor kom upp till ytan, det var riktigt tufft. Kände mig som ett tomt glas. Bokstavligen. Och sånt är läskigt, när man ställs inför en massa jobbiga känslor som bara skaver. Och under den här långa tiden som jag distanserat mig från nästan alla runt omkring (förutom familjen), har jag funderat mycket på mina livsval. Vad som är viktigt för mig. Vad som gör mig lycklig. Vad jag behöver mer utav och vad jag behöver minska på för att inte drabbas av utmattning. Vilka jag vill ha kvar i mitt liv – och vad det innebär för mig att förbise en persons dåliga karaktär. Alla gör fel, säger fel saker som man sedan ångrar men att vägra be om ursäkt när man får bekräftat att man har gjort fel – det är brist på karaktär. Och för mig en stor chock. Ologiskt. Jag har lätt att förlåta men vissa saker förtjänar inte jag, jag förtjänar inte att bli dåligt behandlad.

Den dära osäkra elastiska Bint Dahabi som en del kunde forma som de kunde, är inte så formbar längre. Jag står ödmjukt för mina val och vad jag betraktar som respekt och inte. Jag är öppen för olikheter och är inte ensidig (de som känner mig vet detta!), detta inkluderar även mina religiösa värderingar. Jag tycker att det ibland finns flera val än bara ett. Jag är känslosam (hsp) och gråter vid känsloladdade situationer, exempelvis under tiden jag läser en bok eller ser på film, och jag är rätt så stolt över å vara det – och bara som en side-note så passar ingen alla. Olikheter är ok, vi tycker inte alltid likadant men för Guds skull tryck inte ner någon annan för det. Vänskap kan vara så svårt. Vi håller fast vid vissa så länge och när vi blir djupt sårade så kan vi inte alltid släppa taget. Mycket å säga om den punkten men just nu blickar jag framåt, det är exakt vad jag är inställd på. Den här säsongen är MIN.

(Detta betyder inte att jag är läkt till fullo och att jag aldrig någonsin kommer skriva deprimerade inlägg haha. Att läka tar tid. Ibland nästan hela livet och oftast måste man öva på att leva med livets svårigheter och hoppas på ett evigt liv i nästa liv utan sorg och smärta. Kände bara ett behov av att dela med mig eftersom jag vet att någon där ute känner likadant (tyvärr), och jag vill bara att den personen ska veta att den inte är ensam – hugs!! 🖤)

Och slutligen, Eid Mubarak ladies! Må Gud acceptera allt det goda ni gjort under Ramadan, från det lilla till det större – även små eller stora fina handlingar som du själv inte känner till att du gjort men som Gud noterat i ditt register. Unna dig gott dessa dagar, be a good source of energy and just be happi :’) KRAM!

Shoutout till Noray som ger mig glädje vid stunder av krångligheter <3