Jag har ingen global kris, men det finns ett par olösta problem som jag länge velat säga hejdå till. För ungefär ett år sedan började jag skriva för att på något sätt läka eftersom jag har hört det förr. «Skriv så många ord och meningar du kan, det hjälper.» Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag prövade tillslut. I min dagbok är jag både klienten och terapeuten. Egentligen ville jag köpa en stor fluffig dagbok som håller i ett par år åtminstone men jag fann inte en sådan någonstans så det blev snarare ett par häften från Rusta som jag valde att ha som dagböcker. «Det är i alla fall en god början på det hela» tänkte jag. Jag klippte ut Snobben eller «Knøttene» som han heter på norska (?) och limmade fast honom på framsidan (haha se bild). Jag ville liksom ha en framsida som speglar terapi känslan.
I början var det svårt att skriva eftersom jag visste liksom inte hur jag riktigt skulle få fram känslorna i skrift när det redan är such a struggle att finna orden rent verbalt. «Bint Dahabi varför får du ingenting till?» brukar jag säga till mig själv och så kunde jag stirra på pappret eller gräset i flera minuter innan jag fann de rätta inledningsorden till min nya dagbok. Fast det gick tillslut med Allahs hjälp, och ja, det är en mödosam resa men nödvändig väg att gå. Att skriva dagbok kanske låter väldigt ”basic” men det har givit mig ett så stort perspektiv på min yttre värld och mig själv för den delen, så pass mycket att jag aldrig vill sluta. Numera går jag oftast runt med dagboken i handen som en mobil i handen eller likt en katt som följer efter sin matte/husse. Och varje gång jag tänker på något som är viktigt för mig, så skriver jag ner det. Varje gång jag känner något som jag behöver få ut så skriver jag ner det. Varje gång jag behöver skrika men inte riktigt kan, så skriver jag ner det jag vill få sagt. Du kommer inte att bry dig om hur otydligt eller hur slarvigt du skriver eftersom hela processen är oerhört läkande och du kanske aldrig t.o.m läser dina dagböcker längre fram. Gör ni det? Jag har faktiskt inte gått tillbaka till mina dagböcker för å läsa de. Hurusom, det är en välsignelse att kunna skriva så för Guds skull pröva bara.
takk for et fint innlegg. <33
jeg også har bestemt meg for å gå til psykolog, noe jeg heller ikke har gjort før. jeg skal ikke lyve, jeg er nervøs for å åpne meg opp for en totalt fremmed person, men jeg vet det kan ligge khayr i det og at det ultimately vil hjelpe meg med å nå målet med terapien, in shāʾ Allāh. og angående journalling, så har jeg begynt å gjøre det mer og mer, og føler virkelig at det hjelper. det gir en slags ro i sjelen at jeg får skrevet ned mine tanker og lagt det vekk i skuffen. jeg leser i blant gamle journal entries, men sjeldent hehe. det er nok interessant å lese hva man har skrevet dager, uker, måneder eller år tilbake! nå ble kommentaren for lang og klokken er alt for sen, så god natt!
😭🤍 det var jo kjipt å høre. Og du skriver så fint til vanlig og har så fine refleksjoner rundt livet kjære du!
tusen takk, jeg har innsett at det er lettere å uttrykke meg selv gjennom skriving. btw, det viste seg at jeg misforstod litt av innlegget ditt, hehe (leste nettopp ditt nye innlegg). men jeg er enig, å skrive i en dagbok er absolutt terapi i seg selv! الله يحفظك
Null stress 🤍 jeg synes det er fint at du har tatt kontakt med en psykolog!