”Någon gång händer det att du kommer till en punkt i livet där du inser att du aldrig kommer att vara tillräckligt bra för vissa människor. Frågan är dock om det är ditt eller deras bekymmer.”

Jag kan lika gärna börja med det gamla goda uttrycket ”var ska jag börja”. Vi befinner oss i slutet av December månad och timmarna och minuterna flyger iväg och det känns annorlunda att bara sitta här och skriva ett blogginlägg, på min egen blogg. Brukar ju vanligtvis göra det via instagram men nu gör jag det här. Känns så nytt med att driva en blogg trots att det inte är något som har en hög status i dagens samhälle. Jag upplever att omgivningen betraktar bloggar som någonting betydligt lägre stående än exempelvis instagram, TikTok och andra sociala medier, men så gör inte jag i alla fall. Läser ni andra bloggar? Jag ser fram emot den dagen då jag finner mod till att inaktivera mitt instagram konto utan att ångra mig. Just nu känner jag att jag har åstadkommit så mycket däri så jag vill inte ta bort allt ännu. Sociala medier (synnerligt instagram) is such a mess. Och trots att jag egentligen tror på balans i livet så behöver vi emellanåt lämna något eller någon för att kunna utvecklas någon annan stans, ostört.

Idag är en sådan dag där jag gräver mig under ytan. Det är tråkigt att inse att en relation som en gång i tiden var så bra är över idag. Offline. Men det är slitsamt att kämpa med att hålla relationen online när personen i frågan inte väljer att anstränga sig. Det var då jag insåg att det inte är någon idé att snubbla över samma sten som ständigt upprepar sig på vägen utan vela flytta sig. Jag har blivit sårad förr och jag blir det igen. Tyvärr ligger det i min natur att inte konfrontera och säga emot. Är snarare en mullvad än en alfahona. Är konflikträdd och gräver mig undan vid obekväma situationer. Istället lär jag mig att leva vidare utan ”förlåt”. Men jag lovar att jag minns. Blir det mitt eller ditt bekymmer?