Till min allra bästa vän: jag saknar dig… unafanya nijihisi special mon chéri.
Det finns två saker jag uppskattar väldigt högt i mitt liv: min familj/släkt nära till hands, avhållsamheten, avskärmat område, lugnet och egentid. Eller det kanske inte räknas som två saker ändå men poängen är att jag behöver dessa saker i mitt liv för att känna mig hel, och lycklig. Jag vet att vi lever så lyckligt lottade i Sverige med både lite djur och en massa natur. Men varenda ensam sekund i hemmet eller Eid firande utan familjen i hemlandet är som att bli uppäten inifrån. Vi känner oss ofta ensamma här. Och ja, alltså, alhamdulillah vi har ju åtminstone varandra och det värdesätter vi väldigt ömt och högt, men vi är bara en liten bit av det hela fina pusslet.
Dagarna går och går, nästan så att de löper och ibland hinner jag inte med. Tänker på ifall jag ens kommer att hinna med allt jag vill göra nu i sommar trots att jag inte riktigt har något sommarlov. Jag har i vart fall haft det trevligt dessa dagar, lite stressigt men underbart. Åkte ner till hemlandet så där spontant några veckor innan Eid – valde att hålla resan tvärhemlig, sorry you ladies. Satt tillsammans med min vännina häromdan varpå hon sa «Bint Dahabi du är så hemlighetsfull, vet du det? Tillskillnad från andra så delar du liksom inte med dig om precis allt du gör. Du ger pytte lite glimtar av ditt liv, men that’s it liksom.» Och jag fick ett skratt och tänkte för mig själv «öh, vi har känt varandra i flera år, är det verkligen förens nu som du inser det?» — men det hon sa är ju liksom sant… jag är hemlighetsfull. Jag berättar inte allt om mig själv eller om min familj, och jag berättar inte om mina framtidsplaner, inte ens till mina närmaste vänner. Jag skulle dock inte säga att jag är en sån där människa som beter mig super mystiskt. Jag pratar om mig själv och uttrycker mina känslor och åsikter mer än gärna. Jag är öppen för dialoger och älskar långa och djupa samtal. Ibland blir de samtalen lite väl för långa lol, och jag är pratglad. Och jag tror att det är just det som är grejen – jag känner liksom att jag redan delar med mig sjukt mycket av mitt liv och det skrämmer mig ibland för då börjar jag å tänka «men.. om jag nu ska berätta allt för någon eller några, vad har jag då kvar för bara mig själv?». Därför har jag under senare år valt att bevara en del saker till bara mig. Det blir så speciellt på något vis. Det handlar inte om att jag går runt paranoid för onda ögon, nej. Utan det handlar snarare om att få ha hemligheter även om de egentligen inte så hemlighetsfulla i sig själva. Den känslan mår jag bara bra av.
Det kanske inte är någon här inne som delar samma inställning till privat liv så som jag gör but this is me liksom. Och just min relation till familjen är så känslig, därför uppskattar jag att dela stunder och upplevelser med bara dem utan att någon annan vet exakt vad vi gör. Familjen betyder så mycket för mig och vi har det så bra tillsammans och det räcker så. Dem är tillräckliga och vår stund tillsammans är komplett.
