Jag är riktigt dålig på det här. Egentligen har jag typ ingen rätt att skriva det här blogginlägget but here we go.. det här inlägget är till dig som har till vana att idealisera det förflutna – som ofta brukar älta eller tänka «det blir inte som förr».

Ok I got it, det finns dock en klar sanning i det… livet blir verkligen inte som förr, och tanken av det bidrar kanske t.om till en besvikelse och sorg. Det sker så mycket hemskheter i världen. Jag tänker på människorna i Palestina varendaste dag. Krig. Förtryck. De stigande dödssiffrorna. Människor i södra Tunisien som lever i extrem fattigdom. Somalia. Syrien. Uigurer koncentrationsläger. Muslimska kvinnor och familjer i Frankrike. Palestina. Muslimska utsatta grupper i Indien. Palestina.

Som sagt, jag är usel på det här men jag försöker då och då (när tankarna blir som mörkast) att intala mig själv med «Bint Dahabi det kommer bara bli bättre. Lättnad kommer. Det blir mer och mer intressant med åldern. Nya möjligheter och perspektiv, människor, platser, kunskap, böcker, filmer och nya uppseendeväckande händelser öppnar upp sig, så småningom. Njut därför av varje sekund och förlora inte nuet i försök att komma ikapp det förflutna.»

Ljuger jag? För mig själv?