POV: i vår lilla byn i Tunisien.

Mitt beslut av att ta avstånd och acceptera att jag inte behöver vara alla till lags känns oerhört befriande. Jag besparar mig själv så mycket. Känner mig lite lätt offline så där, och det är så skönt. Ja, jag är en social människa, men jag har ett STORT behov av egentid. Och jag trivs väldigt bra i mitt egna sällskap, vilket jag märker framförallt nu när det inte är så mycket människor runtomkring. I Sousse var det mer liv och jag var i princip alltid på språng. Här i byn är det annorlunda. Mer avskilt. Isolerat från omvärlden.

Det är lite som att komma hem när vi kör in på sanden in till vår by. Magen vänder sig i dubbla kullerbyttor av nervositet. Det är helt magiskt här nere. Två dagar i veckan sover jag hos min mormor, resterande hos min farmor. Min moster är gift och bor i storstaden, och mina morbröder likaså – de bor i Sousse precis bredvid varandra. Vägg mot vägg. Alla mina farbröder är gifta och nästan alla mina fastrar. Allt är detsamma som när jag var barn, men ändå inte. Hus har byggts upp. Numera har alla en egen vattenbrunn, och bilar. Förut var det åsna och kärra som gällde om man inte orkade gå långa sträckor till marknaden.

Olivträden har blivit gigantiska. Vissa är över hundra år gamla. Det är mina farfäder som har planterat de. De såg till att träden fick ordentligt med vatten för att kunna växa sig starka och ståtliga. Dessvärre regnar det knappt i vår by – därför är det ett viktigt jobb att sköta om sina olivträd. Min far äger flertals olivträd som han har ärvt, min mor likaså. Det tar dagar att skörda ett enda olivträd, haha snacka om ett hårt träningspass. Olivbladen använder vi till te och ger till våra boskapsdjur. Oliverna pressar vi till olja eller äter till middag. Allt tas tillvara. Och vet ni vad det bästa är? Det är hundra procent ekologiskt utan en gnutta besprutningsmedel. Precis så som mina farfäder gjort och velat.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.