«Päron» = ett slang för föräldrar.

Alla har väll olika relationer och issues med sina föräldrar. Fine. Men jag bryr mig inte om din mamma sa något taskigt en gång och flippade lite mer än vanligt, eller om din baba gav dig en örfil när du var barn. Sharrup. Alla har inte bra dagar. Inte ens vuxna. De är fortfarande våra föräldrar, och de förtjänar vår respekt. Vår kärlek till de. Omtanke. Och uppoffringar. Folk måste sluta behandla sina föräldrar som monster för varje snedsteg de gjort. Ibland kvävs jag av att påminna mig själv om hur mycket mina föräldrar gjort för mig, och att det aldrig är något jag kan följa upp. Jag kommer aldrig kunna ge dem lika mycket i gengäld. Jag kommer alltid ligga tusentals steg i back.

Alla har kanske inte sådana föräldrar. Jag tvekar dock på att de flesta föräldrar är idiotiska varelser. Min kultur (och religion) lär mig att ära mina föräldrar. Inte käfta emot. Aldrig höja rösten. Inte ens ge en sned blick eller rynka ögonbrynen – neveeeer!!! Jag förbryllas sedan över folk som säger att de kan tala om aaaaallt med sin mor eller far, eller bägge. «Vadå…? Kan du prata om killar och intima grejer?» brukar jag fråga. Svaret är i nittionio komma nio procent av fallen: «ja». Sånt för mig är honestly helt cray-cray. Jag älskar mina föräldrar med alla mina organer och kroppsliga celler. Men, vi är inte bästisar – inte för fem öre, haha. Jag har, tack å lov, en tydlig dotter och mor/far-relation. That’s it. Och jag älskar det. Bästisar har jag redan gott om. Jag tycker att man lätt kan tappa den dära respekten och tonen med sina päron ifall man öppnar dörren för en alltför avslappnad relation. Det här låter säkert jätte konstigt hos någon girlie här inne men det är svårt att förklara bättre än så här. Och ja, jag är kulturell. Jag vill inte byta ut det med något. Tack.

Det som generellt sett håller mig tålmodig och behärskad i livet: det är min religion. Idk hur många ilskebrott jag hade stått för om det inte vore för det där lugnet i själen som jag successivt byggt upp med Gud. My inner child would’ve gone cray-cray without my faith. Jag älskar min familj mer än något annat på den här jorden, men ibland… ja, ibland flippar det bara. Ord flyger, känslor tar över, och… haha ja, ni är verkligen inte ensamma i det här. För honestly, vad vore livet utan lite familjedrama? En korv utan bröd. En fisk utan vatten. Ett kylskåp utan mjölk.

Att jag sedan får möjligheten att laga mat till mina föräldrar. Baka larviga saker som inte alltid blir goda, men det är tanken som räknas. Massera mammas fötter med vår tunisiska egen­skördade olja. Snagga babas hår när det börjar växa ut. Koka vatten i vår vattenkittel. Hälla det i fotbaljan med lite duschtvål. Klä av pappsen strumporna efter ett långt arbetspass och massera hans knubbiga tår i ett fotbad framför TV:n. Det är… obeskrivligt. Lyllo mig. Seriöst. Skratta på du men jag är INTE ironiskt. Jag ÄLSKAR att jag får leva så här ett tag till, med mina päron. Gud vet när det är dags för mig att flytta hemifrån och den dagen kommer jag att gråta floder. Blodsprängda ögon kommer jag att gå runt med i dagar… det vet jag.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.