Manshat säljer. Ni måste ändå ha tänkt på att det är i princip omöjligt idag att öppna upp sociala medier utan att stöta på ett eller två inlägg om varför män är problemet. Jag menar: Män är lata. Män är omogna. Män är otrogna. Män är våldsamma. Män är psykopater. Män är narcissister. Män är ett helt fack av idioti, och så vidare. Och jag har funderat mycket på det där och hur jag kan koppla det till min barndom.

Ända sedan jag var ett litet föl har jag alltid känt mig som allra tryggast när Baba varit omkring. Särskilt under resor. Att ha den där alfahanen med på båten som visste bäst, kunde mest och såg till att allting fungerade. Är den nya generationens män fortfarande så idag? Och min mor? Henne var och är det absolut inget fel på, tvärtom. Hon är tryggheten på ett helt annat vis. Hon är den dära omtänksamma kärleksfulla gruvan som alla, inklusive Baba, dras till efter en lång dag på jobbet eller efter lång dag i skolbänken. Men hon är också den som navigerar Baba i diverse beslut utan att överträda hans territorium. Eftersom Baba är fortfarande ledarskapet, stabiliteten. Den som ser till att vi faktiskt kommer framåt i våra resor och ärenden i livet. Bokstavligt bildligt talat.

Min Baba är mannen som körde genom krokiga vägar i Italien mitt i natten på väg till Tunisien, och som ändå fick oss alla att känna oss helt lugna och trygga. Han var den som såg till att vi kom rätt i trafiken. Fixade bästa platsen på restaurangen. Kollade notan. Räknade ut Pythagoras sats rätt ur huvudet. Vinkade in servitören när något inte stod rätt till med maten. Han var den där ledande och beskyddande gestalten som ingen annan, och då menar jag ingen annan, inte ens andra män kunde tackla. Mina farbröder är likadana. Och min storebror? Herregud. En överbeskyddande mörkhyad tunisisk Akilles som såg till att ingen snubbe NÅGONSIN jiddrade med mig eller mina systrar. Cheeeeese vilket pannben. Rakryggad, stabil och fullproppad med testosteron. Men bakom stängda dörrar? Hundra procent mummys boy. Drog sig till mammas gullegull och hjälpte henne med saker hon behövde. Jag älskade stoltheten i hans blick när jag hela tiden bad honom hjälpa mig att öppna locket på marmeladburken som jag omöjligt kunde få upp. Varför sitter ens alla burklock egentligen så ärtans hårt?

Jag älskar män som beter sig som män. Som bestämmer i familjen för det gör dom som bäst. Bättre än kvinnor. Varje hushåll behöver en man som får de krokigaste vägarna att kännas trygga. Men dagens samhälle har lärt kvinnor att det smartaste val de kan göra är att konstant misstänkliggöra män. Dessutom verkar det inte finnas någon tydlig mall för traditionella könsroller idag. Vad beror det på? Fast det är en annan diskussion. Missförstå mig inte. Självklart finns det män som förtjänar piska och ett strykjärn från Temu rakt upp i något kroppshål. Självklart finns det kvinnor som mår dåligt på grund av en man. Men den här attityden som cirkulerar bananas på sociala medier bland alla möjliga målgrupper och trosuppfattningar om att ”Alla män är…” och ”Män är mitt största problem…” och ”Akta dig för dessa män…” och automatiskt stämpla ALLA män till skithögar, säger mig hur fruktansvärt stört och barbariskt detta samhälle är.

Ps. Jag kan lova er att jag skriver detta med en full fri vilja och att jag INTE sitter under något manligt dödshot i en garderob någonstans.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.