(ett första utkast)

I went through a period of life där jag fick nya vänner, gick på dejter, träffade gamla väninnor, hade kul och upplevde livet på ett eller annat sätt. But then I just completely shut myself down. Det var som att allt för många människor gjorde mig besviken, so I took a step backwards to my safety area of mine and shot the door.

Mitt liv har bokstavligen de senaste sju månaderna varit: mig själv, Gud, gymmet, min familj och min karriär. That’s it, I swear. För det mesta är jag hemma. Visst, jag går fortfarande ut på promenader och shoppar och handlar men jag gör det oftast helt själv, eller med mina systrar, eller med någon väninna. Min kontaktlista på mobilen är full av en massa nummer, men jag hör knappt av mig. Jag umgås i princip inte med någon förutom med mig själv, och så här har mina senaste år sett ut, synnerligt i år.

Jag tycker att det är bra att vara självständig, och det är härligt att älska att vara med sig själv utan att få panik. Inte i en feministisk bemärkelse dock, men att vara självständig inom vissa områden är bra. Vissa tror mig inte när jag säger att det är en STOR skillnad på att vara ensam och att vara ensam – dvs being alone and being lonely. Man kan vara ensam och känna glädje och lycka med sig själv, fast helt ärligt så betyder det inte att man inte känner sig ensam (lonely) emellanåt. Jag VILL dela livet med någon ÄVEN om jag älskar mitt eget sällskap. Det är min största önskan just nu: att dela livet med någon. Det är så surt att inte ha någon att dela sin vardag med och make babies… vart i hela alfabetet är min framtida karl??? Jag begriper inte huuuur jag fortfarande är ogift. Hur svårt skall det vara? Jag vet att världen kryllar av sjöar och olika fiskar (I know that!) men jag är trött på att dejta och vänta. Det går segt från mitt håll. Like what the kitty-mutti är det för fel på mig? Ibland försöker jag att lista ut vad Gud har planerat för mig men det är SÅ lönlöst att försöka klura ut något som är så långt bortom min förmåga att tänka.

Jag klagar inte. Den här resan har gjort mig mogen, mentalt vuxen och säker på vad jag vill ha i livet alhamdulillah. Men det är fortfarande surt att inte ha det framför sig när åren bara passerar. Jag vill inte vara den dära kvinnan som skaffar en livspartner när jag blir 30 eller 35… fast det kanske inte heller är så dumt? Det finns ju kvinnor som gifter sig när de är 18–19 år utan eller med karriär, skaffar ungar och sedan skiljer de sig för att saker inte fungerar. Man kanske växer ifrån varandra och inser att man inte borde ha stressat sig in i ett äktenskap.

Under alla mina månader och år har jag lärt mig att ju mer du bygger en relation med dig själv, desto mindre sannolikt är det att du (igen) går in i relationer som sårar dig. Livet är fullt med prövningar, no shit. I mean: shit WILL happen. Det är mycket möjligt att du kommer att bli sårad igen och få ditt hjärta krossat, igen. Det kanske dock inte är av samma person som förut men det är möjligt att ditt hjärta kommer att krossas igen. But the thing is: du har gått igenom det här en gång förut och du kommer att gå igenom det igen oavsett vad, MEN du kommer INTE att komma ut från prövningen som samma person som innan. Du kommer att falla och få ont (tyvärr, life sucks sometimes) men det glada budskapet är att du kommer att resa dig igen och torka bort smutsen från dina kläder och du kommer att tänka och se annorlunda på dig själv. Du kommer att se annorlunda på din situation och på människor runtomkring dig. The person you have been is left in the past. IN. THE. PAST. GIRL!!! ✨💅🏻💋🔥👠

Ok, jag avslutar här innan det blir för långt haha.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.