Två gånger i veckan lägger jag vikt vid att springa på löpband. Idag körde jag intervallträning – super tufft, flåsade som en anka. Ifall ankor ens flåsar. Mitt tips till dig som vill börja springa (nybörjare) och känner att du tappar andan alldeles för snabbt utan att kunna springa i mer än 1 minut, hör upp!

Börja så här: jogga lätt i 1 minut och promenera i 2 minuter. Upprepa detta 5 gånger. Totalt tar denna övning 15 minuter för dig – gör detta 2-3 gånger i veckan och efter ett par veckor kan du utöka och istället jogga/springa 2 minuter och promenera i 2 minuter osv. Och du väljer själv vart du vill göra denna övning så det måste inte vara på ett löpband.

Idag gjorde jag så här: jag började givetvis med att värma upp på speed 6.2 (promenerade i ca 10 minuter), därefter joggade jag på speed 10 i 2 minuter. Sedan promenerade jag (sänkte till speed 6.2) och detta upprepade jag ett par gånger. När jag väl kände mig redo för lite snabbare tempo höjde jag till speed 14.6 och därefter till speed 16.0. Sedan var det bara att påbörja min runda! Mer specifikt gjorde jag så här: promenerade 2 minuter (speed 6.2), joggade 2 minuter (speed 10.0), promenerade 2 minuter (speed 6.2) sprang 1 minut (speed 16.0), vilade 1 minut, promenerade 2 minuter (speed 6.2) osv osv, och detta hamsterhjul upprepade jag 6x antal gånger. Och jag fick verkligen mjölksyra i benen men Gud så skönt det kändes. Känslan när svett rinner från pannan ner som om det vore ett regnmoln över mig, ahhh I love that feeling u ladies! Obs! Jag rekommenderar inte nybörjare att göra det här som jag gjorde. Börja istället lugnt för att inte snabbt tröttna och avsluta processen. Jag har lite erfarenhet och har kört nu ett tag – vill bara publicera det här för nyttan och inspirationens skull.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Som ni säkert vet så är det super viktigt med återhämtning än att bara maxa på gymmet alla dagar i veckan. Det kan ha en negativ effekt på kroppen och i värsta fall kan man ta stor skada av det. Idag skulle jag egentligen dra till gymmen men i och med att jag har kört så hårt dessa dagar så tänkte jag skippa gymmet och istället gå på en naturvänlig powerwalk ute i det vilda. Haha ok, kanske inte ute i det vilda direkt, snarare svensk natur. Super mysigt! Tog en lång sträcka som jag aldrig tagit förr och det var spännande, lite läskigt då det är så avlägset men kul var det! Stötte på härliga morgonpigga människor som både joggade, cyklade och promenerade precis som jag.

Alltså jag tror inte att ni förstår hur långt jag har promenerat idag, men det är lugnt, jag har njutit som bara den även om jag ej dokumenterat så mycket som folk så sociala medier gör. Var liiite sugen på att ha en live på instagram men så tänkte jag «ööh, vad ska det vara något bra för?». Hursomhelst det känns så skönt nu i efterhand. Tänkte plugga och förhoppningsvis bli klar med mina två uppgifter.

Men idag när jag var ute och gick så hände något. Jag bestämde jag mig för att implementera «hej-dagen» eller «hälsningsdagen», haha det finns inget som heter så egentligen utan det är bara något som jag själv har hittat på. Det går ut på att hälsa/morsa på alla förbipasserande jag möter om de ej hinner före mig. Jag tror också att det ger en väldigt bra bild av kvinnor som ser ut som mig och dessutom tror jag att vissa känner sig mindre rädda när det ser en ansiktsbeslöjad dam ute i ingenstans när hon väl hälsar. Så det implementerade jag idag, och det gick super bra!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Att sporta, motionera och hålla kroppen igång har alltid varit min passion. Jag har gått på alla möjliga sporter tills gymnasieåret. Jag fick medalj i både simning, friidrott och basket, inte för å skryta men jag var väldigt sportig (som mina föräldrar) och hade vinnarskalle. Och nu när jag sakta börjat igen, känns det så skönt. Det är liksom ingen livskris som jag just nu går igenom där jag försöker å finna meningen med mitt liv via träning, för jag vet redan vad meningen med mitt liv är. Inte för att det är fel å pröva olika vägar tills det att man finner sin mening (medalj till er som gör det och reflekterar dagligen) men jag är så bekväm i mig själv att jag redan ”typ” vet min destination. Skillnaden är att jag väljer å njuta längst vägen på olika sätt – delvis via träningen som ni får ta del av här och på bloggen, men jag visar inte allt skall ni veta. Det finns så mycket jag vill visa men som jag inte vågar just för att bevara och skydda min identitet och mitt privataliv.

Och jag tror att många (precis som jag förut) har valt å stänga av helt och hållet och begränsa oss själva i rädslan av att göra fel eller inte vara tillräcklig som individ. Men efter ett tag pallar man inte längre. Man orkar inte hålla upp den dära masken. Jag tror på att det går att hålla fast vid sina personliga värderingar och samtidigt utforska det man gillar och tycker är kul i livet. Om du läser det där igen så kommer du INTE misstolka det jag säger, men det är helt upp till dig. Och det är inte upp till någon vännina att säga åt dig vad du ska göra och inte göra, samt hur du ska göra saker. Du är lika intelligent, om inte mer, och du kan ta dina egna beslut baserat på det DU hyser stor respekt för och värderar högt. Jag tycker att det är dax för oss kvinnor att vakna. Waki waki ladies.

• 

• 

Så vadå, bara för att man är ansiktsbeslöjad så betyder det att man inte kan vara sportig eller ha intresse för löpning? Sorry men där tankarna hör till stenåldern, om ens det.

Jag försöker verkligen LÅNGSAMT bygga upp ett självförtroende i löpningen och stressar därför inte. Den här rundan som jag tog idag kändes inget annat än helt dunder bra. Snacka om att jag behöver ta det lugnt på mina vilodagar men jag har verkligen saknat värmen, svensk grönska och fria dagar nu när jag har lov. För er som ej vet så höll jag på med friidrott för cirka 12 år sedan (satsade på löpning i 100 meter), och då stressade jag mig ofta och tog mig ut alldeles för fort och blev snabbt trött. Nu försöker jag att ta det långsamt framåt och påminna mig själv om att målet inte är viktigt, det handlar om att njuta för att hålla det kontinuerligt. Annars kommer det ju bara kännas asjobbigt, och det vill jag ju inte.

• 

• 

12 år har gått sen jag satte på mig sjalen (hijab) och snart 10 år har gått sen jag satte på mig ansiktsslöjan (niqab). Och under dessa år har det blivit mer löpband, jag minns inte sist jag sprang ute i det vilda förutom för 12 år sedan. Ibland kan det dock hända att jag joggar lite (till busshållplatsen ifall jag vet att jag är påväg att missa bussen lol). Men att promenera både långsamt och i ett snabbt tempo gör jag dock än idag. Det sker inte så där jätte ofta men vid mina ljusa dagar. Idag promenerade jag från mitt hem ända till Willys, och det är sannerligen långt men jag vaknade med en sån lust till å göra det. Och gissa om de förbipasserande blev chockade över å se en ansiktsbeslöjad lady i ett längre motionsspår mitt ute i ingenstans haha. Som rubriken säger och som jag säger till mig själv «Bint Dahabi, bryt normen för din egen skull – det finns så mycket som du kan göra som en muslimsk kvinna, som en egen individ, och fortfarande vara dig själv i alla dina roller»

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Mammas beybisar – mina tjusiga och mätta damer. Jag är så sugen på en tredje fågel – blir så nyfiken på hur Juni och Snöflingan skulle reagera, synnerligt Juni haha.