Fråga: Befinner mig i en svacka i livet just nu. Vill göra så mycket saker och börja leva mitt liv påriktigt men alla plikter och alla ”måste” håller mig tillbaka… vad är dina bästa tips? Kram!

Jag ställer mig oftast samma fråga och hoppas på att finna något svar någonstans, typ på internet eller via någon äldre erfaren och insiktsfull person runtomkring. Men det jag brukar tänka är «Bint Dahabi, lev din dröm. Det du vill göra – GÖR DET. Låt inte dina tankar hålla dig kvar på en plats som du inte vill vara på. Låt inte sådana tankar stå i vägen för att leva din dröm. Och låt det för allt i världen INTE ta 7 år innan du tar steget som du vet redan just nu att du vill ta!!!» Och när jag säger det här till mig själv eller skriver det till mig själv i min dagbok så brukar det få mig att vakna till. Som om jag just givit mig själv en stor spark i baken, lol.

Jag skrev även ett inlägg om just det här med att leva sitt liv och inte vänta på andra. Hela inlägget finner du här, så läst det inlägget ifall du ej redan gjort det. Jag la ner hela min själ i att skriva just det inlägget och jag brukar helt ärligt talat (gömmer ansiktet bakom händerna) läsa just det inlägget när jag känner mig som en mosad degklump i marken emellanåt utan någon aning om vad jag ska göra. Men en bra fråga att ställa sig själv är: vad hjälper mig och ger mig motivation? Är det att prata med någon, ringa en vän eller kanske söka rådgivning via internet, från olika kvinnoforum? Har du kanske någon favorit podcast som gärna lyssnar på vid sämre dagar? Jag är säkert på att du finner ditt lyckopiller någonstans även om den vägen ser krokig ut just nu.

Vissa dagar är hektiska än andra pga en massa måsten men något jag inser varje Ramadan är att jag egentligen har så mycket tid, om jag bara planerade in min vardag ordentligt så skulle jag få små som stora luckor till annat. Promenader längst landsbygden eller en fikapaus ute vid altanen eller ett hårt träningspass är det jag behöver som allra mest ibland för att sedan bygga upp mina större livsmål. And its obviously makes me like really enjoy my own space and like my own company, but uhm I’m not a n introverted person though, I’m actually quite extroverted-ambivert trots att jätte många tror att jag är introvert. Älskar att hänga med människor så länge det inte är varje dag.

Hoppas jag svarade på din fråga och att du fick nytt perspektiv, i alla fall lite grann. En bamse kram till dig och alla andra som går igenom detta dilemma just nu! <3

So… just wanted to let you know why I’ve been little quiet on here since, hmm… ungefär 3 veckor tillbaka? Först måste jag bara säga att jag är extremt överraskad över statistiken på bloggen. Ni har ju verkligen varit här inne och kikat – iiiii det gör mig så glad att ni gillar å läsa bloggen!!! Och föresten, är så gråtfärdig över alla kommentarer..

Det jag egentligen vill säga är att jag inte mått mitt bästa mentalt. Det har hänt en del personliga saker nyligen som har varit väldigt känslomässigt dränerande, och tuffa, och jag har bara försökt att få tillbaka energin och byta inställning eftersom jag inte riktigt kände igen mig själv. Gamla minnen och känslor kom upp till ytan, det var riktigt tufft. Kände mig som ett tomt glas. Bokstavligen. Och sånt är läskigt, när man ställs inför en massa jobbiga känslor som bara skaver. Och under den här långa tiden som jag distanserat mig från nästan alla runt omkring (förutom familjen), har jag funderat mycket på mina livsval. Vad som är viktigt för mig. Vad som gör mig lycklig. Vad jag behöver mer utav och vad jag behöver minska på för att inte drabbas av utmattning. Vilka jag vill ha kvar i mitt liv – och vad det innebär för mig att förbise en persons dåliga karaktär. Alla gör fel, säger fel saker som man sedan ångrar men att vägra be om ursäkt när man får bekräftat att man har gjort fel – det är brist på karaktär. Och för mig en stor chock. Ologiskt. Jag har lätt att förlåta men vissa saker förtjänar inte jag, jag förtjänar inte att bli dåligt behandlad.

Den dära osäkra elastiska Bint Dahabi som en del kunde forma som de kunde, är inte så formbar längre. Jag står ödmjukt för mina val och vad jag betraktar som respekt och inte. Jag är öppen för olikheter och är inte ensidig (de som känner mig vet detta!), detta inkluderar även mina religiösa värderingar. Jag tycker att det ibland finns flera val än bara ett. Jag är känslosam (hsp) och gråter vid känsloladdade situationer, exempelvis under tiden jag läser en bok eller ser på film, och jag är rätt så stolt över å vara det – och bara som en side-note så passar ingen alla. Olikheter är ok, vi tycker inte alltid likadant men för Guds skull tryck inte ner någon annan för det. Vänskap kan vara så svårt. Vi håller fast vid vissa så länge och när vi blir djupt sårade så kan vi inte alltid släppa taget. Mycket å säga om den punkten men just nu blickar jag framåt, det är exakt vad jag är inställd på. Den här säsongen är MIN.

(Detta betyder inte att jag är läkt till fullo och att jag aldrig någonsin kommer skriva deprimerade inlägg haha. Att läka tar tid. Ibland nästan hela livet och oftast måste man öva på att leva med livets svårigheter och hoppas på ett evigt liv i nästa liv utan sorg och smärta. Kände bara ett behov av att dela med mig eftersom jag vet att någon där ute känner likadant (tyvärr), och jag vill bara att den personen ska veta att den inte är ensam – hugs!! 🖤)

Och slutligen, Eid Mubarak ladies! Må Gud acceptera allt det goda ni gjort under Ramadan, från det lilla till det större – även små eller stora fina handlingar som du själv inte känner till att du gjort men som Gud noterat i ditt register. Unna dig gott dessa dagar, be a good source of energy and just be happi :’) KRAM!

Shoutout till Noray som ger mig glädje vid stunder av krångligheter <3

Jag såg inte slutet på vår resa men tyvärr kom den tidigare än vi kunnat ana båda två.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och jag tror ibland att det är just det som vi sörjer allra mest. Att vi i vår fantasi byggt upp fina framtidsversioner och drömmar som inkluderar en familj, en pappa och en mamma, en partner, ett barn, en bästa vän mm – och det vi hoppas på är ingen annat än ett gott liv och ett lyckligt slut. Därför blir den största sorgen när alla dem dära förväntningarna och drömmarna bara går i krasch. Och såklart, så sker allt det där utan någon förvarning.

Tolka mig inte fel. Eller gör som du vill. Jag tror i vart fall inget annat än att Gud är Den bästa planeraren någonsin och att Gud gör saker med vishet, även om vi inte alltid förstår oss på varför Gud gör så, och hur det är av vishet. Detta på grund av att vårt intellekt är begränsat.

Men att behöva acceptera allt och samtidigt försöka gå vidare utan den personen/dem personerna i sitt liv, det kan ta tid. Att läka är inte lätt, det tar tid. Jag hoppas att ni vill ge mig den tiden och inte ställa en massa frågor. Kram.

«Ge inte upp ditt reciterande av Koranen även om…»

Du har längtat efter det här – att få recitera hela Koranen, från början till slut. Du har längtat efter Ramadan med iver, hopp och kanske till och med lite ångest (eller mycket) på att kunna göra bättre denna månad än den tid som har varit. Du har längtat efter det här, du har längtat efter att vara den bästa versionen av dig själv, i jämförelse till hur du var under alla andra elva månaderna. Det är just därför som du inte får ge upp. «Nej, att ge upp får bara inte vara ett alternativ».

Det är ingen fara ifall du dinglar från schemat, ifall du inte följer konstruktionen som du målat upp i ditt block till punkt och prickat. Att ramla gör dig mänsklig. Att recitera Koranen med svårighet gör dig mänsklig, och att det sedan går sjukt bra gör dig också mänsklig. Och att du till och med får ett så sjukt dåligt samvete av att du inte reciterat på ett par dagar – det gör dig helt underbar.

Dear you, keep on going.