Till Nussilago: ily.

Jag har tagit bort Instagram appen. Förstår någon dam här inne vilken investering jag har gjort för mitt liv? För mina studier? Det känns så skönt. Jag hoppas på att kunna hålla den här disciplinen ett bra tag till eftersom jag missar ju inget särskilt där egentligen. Vi har Al-Jazeera här hemma så vi både ser och hör om allt som sker då svensk media kniper mun. Ughhh u ladies jag vill inte ens gå in på det där snacket igen.. vi lever i en sjuk värld..

Till det trevliga: idag hämtade jag upp ett paket som min vännina skickat till mig. Älskar ni att få gåvor eller att ge gåvor? Jag älskar både, och dessutom är jag inte kräsen så mig är det lätt att glädja uuuutan å låta skrytsam haha. Soooo… she gave me a book! Älskar idén eftersom 1. I love books & 2. I still love books & 3. Jag har hört så gott om den här boken «Tusen och en natt» från min vännina. Ser fram emot å läsa den EFTER att jag skrivit klart min rapport. Jag behöver era böner mer än någonsin nu – plugget är förvisso plågande.

Det är omöjligt att stoppa tårarna och gråten som tränger sig på när jag som minst anar det. Jag mådde ju bra, tills jag såg filmklippet på Instagram. Fem miljoner visningar och femtiotusen likes. Tusentals kommentarer med brustna emoji hjärtan. Filmklippet visar ytterligare en palestinskt unge som drabbats fysiskt och psykiskt dåligt av allt hemskt som sker i Palestina. En far som förlorat sin son. En mor som skriker efter sina små ungar. Det är hemskt. Så hemskt. Och jag kan inte längre kontrollera det som dyker upp på mitt flöde. Alla mina vänninor delar. Alla andra delar klipp från folkmordet som sker och inlägg sprids höger och vänster. Brutala filmklipp på människokroppar dyker upp på min Instagram trots att jag självmant egentligen undviker att se sånt. Jag klarar inte av att möta den påtagliga smärtan. Verkligheten. Jag har ansträngt mig så mycket de senaste veckorna med att inte gråta och fokusera på studier men nu låter jag tårarna komma. November har inte gått så särskilt bra ifrån Oktober. Jag är trött. Jag är trött på förtryckare, på idiotier med makt, på onda vuxna människor, på tårar, på smärta, på min klump i magen och på sorg. Jag är trött på att se alla andra som verkligen kämpar sig igenom dessa ändlösa dagar som vi kallar livet.

«…Bint Dahabi, allt har en början och allt har ett slut som både du och jag inte har någon som helst kontroll över men Gud glömmer inget.»

«Bara för att mina drömmar är annorlunda än dina betyder det inte att mina är oviktiga»

Det här blogginlägget blir lite olikt i jämförelse med mina andra blogginlägg men det är ju min blogg så..

Vi människor älskar lycka, vi älskar att må bra och vill vara omringade av bra, snälla och goda människor och vi vill ha goda relationer och vi vill leva i en fin och trygg miljö. Vi drömmer om att bo i storslagna palats och få äta «Spaghetti allã carbonara» (fast en halal version) ute i åkern under mängder olivträd.

Vi älskar livet, eller.. tja för det mesta. Men sedan hatar vi allt som får oss att må dåligt, litet som stort. Och den listan på vad vi hatar är minsann lång, du har säkert en egen lista. Poängen är, vi människor söker lycka i all evighet. Vi Googlar på lycka och bokar in oss på kurser om lycka och gör saker som vi tror kommer göra oss ännu mer lyckliga än vad vi är. Vi önskar att må bra idag, imorgon, över imorgon, nästa vecka och livet ut men varför i hela alfabetet använder vi inte rätt medel för att uppnå en långsiktig lycka? Jag talar givetvis om Koranen. Guds Tal. Alltså, så här.. tänk att du befinner dig i ett mörkt rum, eller i en kolsvart skog eller varför inte i en kolsvart kloak. Du bestämmer själv – för Guds skull använd bara din fantasi och sluta krångla. Och när du står där livrädd och panikslagen över att inte kunna ändra din livssituation så skimrar det ett litet ljus längre bort. Ljuset du ser avtar skräcken och du känner istället en gnutta hopp. Du går närmare ljuset (obviously) och ju närmare du går.. ja du kan väll själv lista ut slutet – du går mot lycka.

Metaforen i min tio sekunders korta berättelse är Koranen, det är ett bot mot all slags fysisk och mental smärta – stress, depression, ångest, tvångstankar, migrän, höftledsartros, lunginflammation mm. Allt! Och omvänt betyder det ju att Koranen ger oss lycka! Sorry ladies inför det jag ska skriva nu men jag blir så mentalt dränerad och irriterad (ursäkta men jag blir faktiskt det) när människan total gnäller över sin livssituation med vetskapen om att problemet är större än vad människan kan klara av och det ENDA alternativet som finns kvar är att greppa tag om Guds bok, men så gör människan inte det trots rätt medel framför nyllet???? Det är som att säga «var så snäll och drick hostmedicin mot din hosta, det är det enda som hjälper dig mot din hosta just nu», men så TOTAL SKITER människan i det och istället envisas med att pröva allt annat som ändå aldrig fungerar. Snälla säg att ni förstår min poäng, jag blir galen!

Tio hela år går utan att vi memorerar ett kapitel från Koranen. Tio Ramadan går utan att vi har läst hela Koranen från början till slut. Tio somrar och vintrar går utan att vi studerar Koranen. Tio ytterligare år går och nu har vi en grov ångest varje gång vi hör någon nämna frasen Koranen. Skammen blir vårt öde. Jag ryser.

MEN, det är fullt naturligt att vara trött och seg i kortare så som i längre perioder. Jag har själv haft (och kommer säkert fortsätta ha) perioder där jag vill befinna mig i havets djupaste punkt inkurad i en fluffig pläd eller i en sovsäck och ligga där i en hel månad ostört. Inga människor, inga röster, ingenting. Bara jag och havets djup. Och kanske Ben & Jerry’s – särskilt den dära med smaken «half baked», mmm. Men sen, efter att jag sörjt ett tag måste jag tillbaka till verkligheten, oavsett om jag vill stanna där nere ett tag till så måste jag tillbaka till verkligheten. Jag bara måste leva och utföra mina plikter som Bint Dahabi och livnära min kropp MED RÄTT MEDEL FÖR ATT LÄKA. Via Koranen förstås. Det blir dock så problematiskt ifall jag skippar den biten eftersom den biten är så viktigt för mitt välbefinnande.

Ni är fler där ute som har stenkoll på vad jag talar om. Med detta sagt, gör ditt liv meningsfullt och dröm stort och tillåt dig själv att vara ledsen ett tag men glöm aldrig, och pausa aldrig, din relation med Koranen. Varma kramar, er bloggare Bint Dahabi.

Juni min kanariefågel.