I LOVE this movie so much that it almost hurts. Töntig beskrivning, ja kanske det, men första gången som jag såg den här filmen på riktigt (med närvaro från början till slut) så såg jag den gång på gång om och om igen samma dag. Den har nominerats till en Oscar för ”bästa film” och jag kan nog nästan förstå varför eftersom berättelsen är både tidlös och modern. Filmen blir dock väldigt personlig för mig då jag verkligen kan se mig själv i karaktärerna Meg (främst) Jo & Amy på ett eller annat sätt mer eller mindre. Jag kommer inte berätta varför då det är personligt but ahhhh this movie är verkligen en tillflykt i vardagen då jag b.la älskar gamla tider och hur samhället såg ut förr.

Filmen heter: Little Women (eller Unga Kvinnor på svenska) som egentligen är baserad på boken med samma titel av författaren Louisa May Alcott.

annonslänkar

Det är lite trist när postlådan bara är full av en massa reklam som vi ändå inte läser då vi redan har alla appar och erbjudanden på mobilen. Men när man får ett litet kuvert med sitt namn handskrivet.. ja, då står man där framför postlådan helt häpen med små fjärilar som flyger långt ner i magen, och av nyfikenhet tänker man «Va? Till mig? Vem kan det här vara ifrån?»

KÖP HÄR

Jag älskar att skicka brev, det nämligen så som jag och min lilla syster håller kontakten som allra mest. Vi ringer ju givetvis varandra på FaceTime men vi älskar att skicka brev. Gammaldags jag vet, men vi älskar det och jag älskar att jag får vara en del av det gamla även om jag behöver leva i det nya. Men mycket av min personlighet skriker att det går att leva traditionellt i en modern tid (lol mitt bondaktiga liv och min ansiktsslöja är ju b.la ett bevis på det). Hurusom, när jag får ett personligt handskrivet brev så känner jag något helt annat – jag njuter av varje mening och vill läsa brevet på nytt. Det är verkligen inte som ett sms! Och rätt så ofta fantiserar jag över hur det såg ut när brevskrivaren började skriva på sitt tomma ark. Var det något minne som fick henne att skriva till mig? I så fall vilket? Vart någonstans satt hon när hon skrev brevet? Log hon eller grät hon? Flöt texten på eller stannade hon upp för att finna rätta ord? Saknar hon mig, och tänker hon på mig ofta? Alltså jag kan hålla på i evigheter men att få ett personligt brev håller sig livet ut. Jag och min bästa vän som befinner sig andra sidan jordklotet har också detta i vår relation. Vi skriver brev och skickar dagbok till varandra.

Jag beundrar Aminah Eleonoras arbete, och det är faktiskt hon som fixat min bloggdesign. Jag har länge köpt hennes A5/A6 kort som hon designat helt själv, och de skickar jag till både min syster, min bästa vän och till mina andra vänninor med en personlig hälsning. Haha jag kan nog officiellt kalla mig själv för hennes stammis. En mycket nöjd stammis må jag säga! Passa på nu när ni får hela 20% rabatt med min rabattkod BINTD20 på hela er beställning. Rabattkoden gäller hela November månaden.

PS! Jag tjänar absolut ingenting (ekonomiskt) av alla de samarbeten jag gjort och gör. Jag har själv valt att det ska vara så, därför hoppas jag på att ni förstår att ALLA samarbeten jag gör är genuina.

Du vet att du är medmänsklig och har ett gott hjärta när det absolut första du tänker på morgonen strax innan du öppnar ögonlocken «vad är nytt från Palestina idag?». Eller när du rör om ditt kaffe och brer smör på smörgåsen utan att vara mentalt närvarande eftersom tankarna drar dig till «vad är nytt från Palestina?». Eller när du inte kan studera med ro utan att ständigt titta på mobilen ifall någon ny uppdatering har kommit upp från Palestina efter att ondskefulle människor stängt av el i landet, och där invånarna lever i jätte svåra sociala förhållanden.

Jag har fortfarande svårt att ta in att jag precis som 8 miljarder andra människor på jorden får bevittna om den här brutala massakern som sker i Palestina från en telefonskärm. Från en telefonskärm damer! Förstår ni hur sjukt det är? Förr var det bara något som vi läste ur gamla historieböckerna och det var så långt ifrån vår tid men nu… nu händer det och vi ser vi precis allt. Jag är mållös, arg, irriterad och fruktansvärt ledsen.. jag finner inte rätt ord för att beskriva hur smärtsamt det här är, men åter igen, det är inte ens synd om oss andra som bara ser på. Det är inte synd om oss andra som varit nedstämda i dagar och som gått runt med huvudvärk på jobbet och burit på smärta i bröstet. Jag tycker inte synd om mig själv. Min vardag har dock å andra sidan sannerligen vänts upp och ner – jag njuter inte lika mycket av mitt kaffe. Jag kommer knappt på vad jag ska hitta på för något under min egentid tid. Mina promenader i skogen känns meningslösa. Mitt gymkort och mina nytvättade träningskläder har legat orörda i tre veckor. Jag har ingen motivation eller sug till något. Numera vet jag inte ens hur man njuter av en hemgjord bakelse – så fort jag lägger upp allt på tallriken får jag fram en grov skamkänsla. Tänker på att jag borde göra något mer än vad jag redan gör men jag vet seriöst inte hur. Och det är inte ens synd om mig.

Jag vet att ni är fler som känner samma sak. Och jag vet att fler inte vågar nämna det här eftersom det låter lite som att vi andra tar på oss någon slags offerkofta eller «klagar». Men jag lovar att det inte är något jag gör. Jag säger det alla andra tänker och sen är det jag som står i skottlinjen. Det blir jag som är boven, men det får väll vara så ett tag. Det är väll lite vad min blogg är till för.

Sedan tror jag att fler här inne kan känna av att livet ödmjukar en själv för var dag som går. Det är egentligen tråkigt att vi ska behöva vara med om något så fruktansvärt för att inse hur välsignade vi faktiskt är. Dem här dagarna har jag känt mig så tacksam över allt omkring, litet som stort, men främst över små ting. Och ju äldre jag blir så slutar jag att jaga stora saker utan istället börjar jag att värdesätta de små sakerna runtomkring mig och räkna mina välsignelser även om det är en svår uppgift å göra. Ensamtid, tillräcklig tid med sömn, bra kost, långa promenader med vackra höstfärger runtom och kvalitetstid med nära och kära. Enkelhet blir det ultimata målet och att känna trygghet är nog det bästa vi kan uppleva.