Mina studieböcker har legat orörda på mitt skrivbord i nästan två veckor. Jag har inte kunnat plugga. Det är så hemskt påfrestande med allt som sker i Palestina att jag inte kunnat få studiero. Nu skriver jag inte det här för att ni ska tycka synd om mig (det är inte synd om mig) utan jag skriver det här ifall det är någon där ute som känner likadant. Samma orkeslöshet i sina vardagliga sysslor som jag gör. Den här hemska perioden påminner mig om andra tider där jag genomgått en tuff prövning i livet och då går jag liksom konstant runt med oros tankar och magont. Ni är säkert fler som kan känna igen er i den känslan som kryper fram innan, under eller efter en skilsmässa, en vräkning, en konflikt i hemmet, ett bråk med väninnan man aldrig någonsin bråkat med förr, vid ekonomisk kris, långvarig utmattning eller depression pga långvarig stress mm. Ja.. listan är lång. Vi kan må dåligt i korta såväl som långa perioder av olika skäl.

På min instagram skrev jag att alla de som fortfarande tror att avhumaniseringen av palestinier är ett av ”arabernas dilemman och problem”, och till de som tänker ”detta-angår-inte-mig” – de människor ska hålla ett jätte långt kliv ifrån mig. Det kanske lät lite hårt men den människan lär inte bli förlåten och jag vill inte ha något med den människan å göra. Jag vill ändå klargöra en sak. Vi alla bär på ett gemensamt ansvar och alla kan göra något. Böner och välgörenhet bör vara ett grundläggande måste för oss alla.. det är bara sjukt konstigt ifall man inte gör det i den mån man kan. Fast det betyder inte att vi ska vara tysta bara för att vi gör goda gärningar i hemlighet. Vi alla kan upplysa om det som sker på ett eller annat sätt! Jag upplyser exempelvis via min blogg i form av skrift även om jag inte har över tvåhundra aktiva läsare eller är en stor kändis i bloggvärlden. Men ni är kanske några här inne eller på min instagram som inte insåg allvaret med det som sker i Palestina från första början, och nu när ni läser mina uppmaningar så inser ni allvaret i det som sker. Vi alla kan påverka på ett eller annat sätt. Glöm inte det.

Vädret är fantastiskt skönt och mysigt som vanligt.

Jag loggar ut en stund från instagram men blir nervös varje gång jag loggar in. Ytterligare familjer har utplånats av Israel. Dödssiffrorna stiger men svenska media väljer istället att tala om ”brist på julskinkan” med större rubriker när det pågår en humaitär katastrof och avhumanisering av palestinier. Jag likt många andra i världen är så frustrerade över det som sker och det är, återigen, inte ens synd om oss. Men det är så otroligt påfrestande att se de människor som besitter makten skifta fokuset till något irrelevant. De är så dryga och obarmhärtiga. Ni vet mycket väl vilka de är, men låt er inte tystas. Använd era plattformar till att få er röst hörd. Tala med kollegorna på jobbet och med era barn. Våga stå upp för det som är fel utan att hamna i slagsmål eller bråk.

Damer, ifall den här tiden inte får oss att recitera och fördjupa oss i Guds tal så vet jag inte heller vilka vi är.. det spelar egentligen ingen roll vilka vi var innan allt det här utan det handlar om vad vi gör just nu. Det som betyder något är hur vi väljer att hantera situationen och vad vi själva väljer att basera våra livsval på. Du ska inte sluta leva eller sluta äta eller säga upp dig från ditt arbete. Du har en skyldighet gentemot din kropp och hälsa, gentemot dina föräldrar och barn bland annat. Men vi får aldrig glömma livets mening och våra dagliga välsignelser. Och vi får aldrig någonsin glömma att det åligger oss att hjälpa varandra i tider av svårigheter.

Jag vet att min blogg inte når ut till alla kvinnor i Sverige men om jag kan påverka en och annan själ här inne så är jag nöjd.

Jag har aldrig känt mig så här hopplös som idag. Jag är tom på ord och kollapsar under ytan av betonger och under en värld av avhumanisering.

I vanlig ordning äter jag middag vid ungefär 18:00. Nu har det gått ett par dagar där jag inte kunnat njuta av min middag, men ändå sitter jag här och äter. Jag har mat i både skafferiet och i kylskåpet, och i frysen ligger det allt från plockade blåbär till kantareller från årets säsong. Jag har mat och jag har trygghet i en period av sorg, rädsla och skräck, men det är inte ens synd om mig hörrni. Mitt liv är som det är och jag är tacksam över det. Det handlar inte om mig. Det handlar inte ens om mig. Det handlar om människor som brutal mördas i Palestina där mördarna tillåts att göra det samtidigt som andra ser på och applåderar. Det handlar om vart den här världen är påväg. Det handlar om politiker som besitter makten men som inte gör något av det fruktansvärda som händer. Jag blir så arg. Varför gör inte politikerna något och de som har den makten till att styra och ställa och påverka? Varför är vissa människor så obarmhärtiga och grymma och så pantade i skallen? Jag skulle vela nocka pannbenet av dem alla. Fy!!!!!

Jag är muslim och jag tror på Gud. Jag tror på att Gud har en plan för dom hänsynslösa människorna som ligger till grund för det här sjuka som sker. Jag tror på att Gud kommer att döma dem, en efter en – inför Gud är dom helt maktlösa. Sanna mina ord.