• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det känns så deprimerande att vara tillbaka i Sverige. Känner att det var totalt onödigt av mig att komma tillbaka nu när jag ändå har lov fram tills slutet av Augusti. Jag tänkte före sommaren «jag lär nog inte resa ner till hemlandet det här året.. jag har ju så mycket å göra med plugget». Men det blev Tunisien. Det blev lite Sousse och ännu mer vistelse i byn. Hälsade på familj och släkt. Fick möjligheten att sitta och umgås med mina far -och morföräldrar under klarblå himmel uppe vid bergen. Äta tillsammans och skala mandlar. Fira Eid och rensa kött tillsammans med kvinnorna. Sova bredvid familjen på madrass med fläkten ovanför oss så att rummet hålls kallt. Vissa dagar sov vi ute på altanen pga värmen. Det är så fruktansvärt varmt nere i byn det här året – hela 47 grader. Bara de här dagarna har ett par personer (vars jag ej känner) dött pga av värmen då de arbetat ute i åkern och med lass. Klimatfrågan är trots allt viktig..

Så nu tänker jag «vad i all världen gör jag här? Jag vill inte bra här, så vad gör jag här?». Jag vet att jag alltid tänkt att flytta ner till hemlandet när jag väl blir gammal och skrynklig men varför vänta? Och vem säger att det blir av ifall jag väntar så pass länge? Vi alla vet ju hur det brukar sluta när man skjuter upp på saker å ting. Det blir aldrig något av. Jag känner inte att Sverige är mitt land. Jag är bara här för att låna lite och utnyttja den trevliga utbildningen för att sedan åka ner till mina rötter när jag väl fått det jag velat ha. Min vistelse här är liksom som en resa. Jag packar ner det jag vill ha för att sedan åka hem igen, till Tunisien. Till vår by.

Nej men alltså det här är bara så pinsamt. Jag har använt så mycket tid till att avsluta den här boken. Det är pinsamt men felet är boken, inte mig. Jag vet inte riktigt vad som hände men i början var det svårt att förstå självaste berättelsen och karaktärerna, och när jag väl börja komma in i boken så bytte boken berättelser och det kändes bara så konstigt. Och tråkigt. Det är väll en smaksak I guess? Själv blev jag så uttråkad, kändes som att jag tittade på en långtråkig animerad Japansk film. Ni vet den där känslan man får av å kolla på Mumintrollen – sooo booooring. Sorry men typ alla svenskar ogillar mumintrollen så därför drog jag den liknelsen haha.

Ni kanske då undrar varför jag inte bara slutat läsa den och börjat på en ny bok om den var så plågande. Tja, uhm, jo alltså mitt problem är väll att jag inte kan. Konstigt, jag vet! Jag kan liksom inte bara lämna något jag påbörjat. Det kliar alldeles för mycket i fingrarna annars. Jag kan bara inte lämna ifrån mig en bok om jag börjat på den. Det är som att låta en fläck ligga på golvet och fortsätta passera, I just can’t. Eller typ börja baka utan att tillaga självaste bakelsen. Vem gör ens sånt? Får inte ni tvångstankar? Det får jag.

1,5 av 5

• 

• 

• 

• 

Fråga: Du utstrålar en sån trygghet till dig själv Allahumma baarik, har du några tips på hur man bygger upp trygghet och självkänsla till sig själv när man haft en destruktiv relation till sig själv under lång tid?

Jag vet inte. Ibland känns det som att vi använder för mycket tid för att lista ut vad som är fel. Det är inte kanske riktigt vad du menar men jag tänker generellt att det är väldigt mänskligt att vara människa if that makes sense. Vi känner oss vilsna ibland, överväldigande, ensamma och konstiga under längre perioder. Det är bara så det är. Ibland är livet väldigt mystiskt för mig så jag väljer att ride on this whatever it is. Och så försöker jag att överleva. Vara snäll mot mig själv under den krokiga färden. På senare tid har jag lagt mig själv först i rummet. När jag mår dåligt och behöver vara ifred så gör jag saker som får mig att läka även om det innebär att allt annat behöver vänta. Jag får notiser med obesvarade samtal och sms på mobilen men allt måste vänta medan jag sitter och läser en bok trots att jag egentligen har all tid i världen i att besvara samtal och meddelanden. Men jag låter bli eftersom där och då är jag trasig och det enda jag behöver är att få vara ifred, gråta och läka. Jag vet att jag säger det här rätt så ofta men ibland är det bästa du kan göra är att vara själv. Det ger dig så mycket utrymme att tänka klart och bygga upp mål/regler för dig själv i det du vill förbättras i.

Jag läste häromdan att 10 minuter barfota i gräs kan faktiskt minska inflammation och depression och hjärtfrekvens. Dunno how much we should believe in that but at least you should try. I will! Och det viktigaste av allt, you do you. (Pss, förlåt att jag dalar från svenska till engelska men vissa meningar låter så mycket bättre på engelska haha). Ok jag babblar men prioritera dig själv i första hand och lämna all självhat. Och för Guds skull lyssna inte på de som matar in dig med ord som du inte förtjänar. Släng ord och distansera dig från människor som får dig att känna att du inte är bra och tillräcklig nog. För det är du. Och tack för dina fina ord, säg de till dig själv mer, och barakallaahu fiki massor. Kramis!

• 

• 

Fråga: Skulle du kunna beskriva din by i Tunisien? Bortsett från Tunisien, finns det ett annat land du skulle kunna tänka flytta till?

Nej nej, det finns inget annat land som jag vill flytta till än mitt eget land. Vad är det för mening att flytta till ett land ifall man inte har sina föräldrar och sin familj runtomkring? Jag skulle inte känna frid förens jag vet att jag gjort precis allt en dotter bör göra. Hur kan jag njuta i ett annat land med vetskapen att mina föräldrar blivit äldre, lever ensamma och behöver stöd i vardagen? Mina föräldrar har tagit hand om mig hela mitt liv och de har gjort uppoffringar som bara föräldrar kan göra. Nu är det min tur att ta hand om de när de blir äldre, orkeslösa och krassligare. Obs! Det betyder inte att jag är bunden till de 24/7 men jag vill vara lycklig med dem och bada med dem och gå på ute serviser med dem och hitta på massa skoj med dem. Jag vill att min familj ska vara mina bästa vänner. När jag var 19 år tänkte jag absolut inte så här. Jag var desperat i att gifta mig med någon muslimsk ”talib” och ”hafidh” prins som skulle ta mig till Madinah för att studera islam. Jag är så tacksam att det ej blev av. Och vänner, tja, de kommer och går och de har egna liv och egna mål att prioritera och du är inte alltid inräknad.

Jag vet att Tunisien inte är perfekt, men det är inte ens Saudiarabien. Eller Egypten. Eller Dubai. Alla länder har sina brister men jag väljer att se valmöjligheter istället för alla möjliga hinder på vägen. Sedan är Tunisien stort. Man kan välja att bo på den plats som passar ens preferenser och livsstil. Angående min by.. det är vackert, stillsamt och det är princip bara familj och släkt som bor runtomkring. Alla känner alla där. Det är en känsla som jag har svårt å beskriva men det är så fint med personlig gemenskap. Nackdelen är väll värmen nu på somrarna. Idag är det 42 grader i byn. Väldigt väldigt varmt men alhamdulillah vi bor mycket stabilt med all tillgångar som vi behöver för att må bra. Men blir man sjuk så botar man det hemma med hjälp av gamla huskurer. Vi har en vårdcentral i byn men det är ej lika professionellt som i huvudstaden eller i Sverige för den delen.

I min by finns det inte heller lika bra skolgångar som i storstaden och inte på tal om den otroligt breda och fantastiska möjligheten som vi har i Sverige. T.om i Norge behöver man betala för sin utbildning så det är super lyx i Sverige. Hurusom, min by är inte lika utvecklad när det kommer till det materiella. Vissa som bor där är analfabet, främst från den äldre generationen men även vissa i min ålder har enbart gått i skolan till åk 4-5 och sedan hoppat av för att hjälpa till hemma med gården, djuren och den stora skörden då vårt uppehälle är oliver och mandlar. Många lever ett enklare liv och har inte tillgång till surfplattor som vi har, och andra lever lite fattigare och äter kött 2-4 gånger i månaden. Alla har dock mat för dagen och folk arbetar med jordbruk mm.

Den bästa perioden i byn är skördeperioden eftersom då samlas alla familjer från olika områden och skördar tillsammans. Kvinnorna med kvinnorna och männen med männen. Och vi kvinnor sjunger vackra traditonella sånger och männen diskuterar inflation och läser upp gammal poesi och reciterar Koranen. Numera har vi även traktorer och redskap för att det ska gå smidigare å skörda och för att bespara tid och energi. Vi har även djur i byn och känslan att valla fåren/getterna strax innan solnedgången/maghrib är så underbart. Det är sannerligen enkelheten i livet som gör allt så sött och wowski haha. Vi äter tillsammans. Vi tänker på varandra och uppvaktar varandra så pass att ingen kan gå runt med bekymmer utan att någon märker det. Tillskillnad från i Sverige. Det är så många, så många som lider av depression och nedstämdhet och ingen ser det, inte ens de närmaste runtomkring..

• 

• 

• 

• 

Jag har alltid varit otroligt svag när det kommer till vår by i Tunisien. Jag älskar vår by och hoppas på att kunna flytta ner dit permanent en vacker dag, förhoppningsvis inom snar framtid.

Alltså ju äldre jag blir, ju mer inser jag att jag inte har så mycket kvar i Sverige, istället vill jag leva på den plats där jag har min stora familj och mina fina rötter. Alla länder och alla städer och alla platser på jorden har brister, jag tror inte på att något land är perfekt. Sedan finns det ju såklart länder som är bättre stabilt än andra inom olika sektioner, men jag tycker att det är synd att lämna något så kärt och ärofyllt när ens föräldrar har kämpat i flera år för att deras barn inte ska gå minste om sina rötter. Och ju äldre jag blir, ju mer tror jag på att man måste göra det som känns bäst för en själv även om alla runtomkring (b.la ens vänninor) flyttar till ett och samma land. Jag värdesätter gemenskapen med familjen och försöker med all min kraft att vattna och vårda allt inifrån till det bättre och överse brister på vägen. Jag tror på att man kan vara en anledning till att en by eller till att ett område utvecklas pga att någon stannat kvar med sina goda gärningar. Detta tycker jag är bättre långsiktigt än att ge sig iväg och lämna en tom burk till nästkommande generation.

De senaste dagar har vi dock varit i Sousse, i vårt andra hem. Tillskillnad från byn som är lugnt och tyst så är det väldigt mycket som händer här och det är mycket människor runtomkring. Trots att jag hyser stor kärlek och respekt till vår by så finns det ett par fördelar med stor stad. Uno: det finns större utbud av drycker (havremjölk mm). Två: det finns schyssta pâtisserie (konditorier/bagerier) i närheten ifall man vill äta ett par croissanter på morgonkvisten. Hur mys! Tyvärr har jag inte fotat så mycket som jag velat. Vill liksom inte att mina landsmän ska tro att jag är en turist för då kan de minsann höja priset när jag väl ska betala.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•