Jag brukar göra det minst en gång i månaden, stanna kvar i pyjamas, ta med mig frukosten till sängen med hjälp av min favorit bricka från min kreatör, tända ett par ljus för att hålla luften varm i sovrummet, knappra på datorn och låta dagen flyta kravlöst. Jag älskar det enkla och tänker: jag behöver inte mer i livet än just det här.

Men så kom jag att tänka på en grej när jag satt tidigare i morse och åt frukost. Frierier. Eller, frierier FRÅN män eftersom det är i princip alltid män som friar. Det finns väll förstås kvinnor som också tar initiativet och friar till män men min statistik visar att de som först kliver fram är männen men anyways. Vi vet att alla vill gifta sig, i alla fall förr eller senare, det vet vi. När man når en viss ålder får man en lust till att bilda sin egna familj, och kanske till och med utforska världen ihop genom att resa från ett land till ett annat. Och om äktenskapet håller tillräckligt långt (vilket vi alla förmodligen hoppas på när vi väl gifter oss för första, eller tredje gången) så hoppas vi slutligen på att leva tillsammans med vår partner tills vi blir gamla och skrynkliga och får bebis lena hängiga kinder. Eller hur, det är väll så det är?

Jag älskar min roll som dotter och mitt singla lilla liv. Jag älskar att bo hemma och jag vet att många av er har följt mina äventyr längs vägarna. Ni vet ju hur mycket jag ÄLSKAR mitt egna sällskap och att få umgås med mig själv, och det är något jag alltid kommer uppskatta varesig det är med eller utan en partner. Men, jag vill helst inte leva ensam i resten av mitt liv. Jag vill varken leva likt en munk i ett deprimerat kloster eller som en ensamstående feminist i ett stort lyxigt hus med två dalmatiner och en guldfisk tills jag dör.

Jag vet att jag är ett barn själv och att mitt liv SAMT mitt humör är lite likt Alice i Underlandet (filmen från 1951) men jag vill i alla fall ha egna ungar en dag… det förvånar mig fortfarande att det är så svårt för många att förstå att det faktiskt GÅR att vara i en relation utan att ha ett galet anknytningsberoende. Ni kan skratta om ni vill men jag vet att jag inte kommer vara den där klängiga frugan som kräver en konstant närvaro från min partner. Han får gärna resa bort ett par dagar med sina grabbar eller lämna mig kvar i Tunisien under en längre period under tiden han färdas tvärs över land och hav för att tjäna in ett par feta riksdaler till vår pension. Men, det finns ju ett problem. Vissa män som friar har ingen stabil ekonomisk grund, alltså ingen stabil ekonomi överhuvudtaget, och vissa har t.om ingen fast anställning.. och det får mig å undra hur folk egentligen tänker? Jag fattar väll att ALLA män inte tänker «äh, det löser sig med tiden!» samtidigt som de bär på tio kronor i fickan men vissa tänker så och då undrar jag genuint ifall dessa män ens bör gifta sig där och då. Synnerligt ifall man lever med en framtidstro av att kunna leva på ens far och mors besparingar eller andras pengar, exempelvis pengar som folk ger i välgörenhet. Inte undra på varför vissa kvinnor känner sig TVUNGNA till att gå ut i arbetsmarknaden när deras partner brister i den rollen. Inte undra på varför det blir ombytta roller i flera hushåll. Ibland blir jag riktigt chockad över vuxna människors bristande ansvar. Hela min kropp ilar och jag blir rädd över min generation.

Nummer två. Längtan av att bilda familj får mig att tänka på min egen familj. Jag saknar min familj. Jag saknar dem så mycket att det gör ont. Den typ av smärta tillsammans med kärlek är bara något jag tidigare läst ur böcker men nu känner jag det där. Därför brister det för mig när män som friar INTE har en emotionell mognad när de friar – man är snarare allt för glupsk och ivrig än sansad och lugn. Vissa begriper inte att det kan vara oerhört känsligt att påbörja en «dejtningsprocess». Det är inte alla döttrar som tjoar högt och skuttar fyra meter upp i luften av vildhet, spänning och lycka. Andra känner sorg över att flytta hemifrån och lämna sina föräldrar efter alla dessa bekväma och kärleksfulla år! Det ÄR en big deal att fria och man bör vara lite mer emotionellt investerad när man väl friar till en kvinna. Och jag tror att det har med mognad och uppfostran att göra – att ha i bakhuvudet att det är en känslig process för både henne och hennes familj. Det krävs en mognad för att förstå det här. Det krävs en mognad för att inleda ett samtal med kvinnan man vill gifta sig med och med hennes äldre far. Ett frieri är INTE något litet – det är ingen säck potatis du ska köpa utan eftertanke!

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.