Tycker att det är så komiskt att många längtat till sommaren hela året och sen vips är man så redo för höst innan sommaren ens hunnit pågå i en månad. Vad är det för slags stress vi skapat? Jag vill inte höra ett endaste litet gnäll från er berörda när dagarna blir mörka och när det regnar på snedden. Jag älskar dock att det fortfarande är varmt ute med en liten hint av krispig luft, ljuset, solen och energin som fortfarande sprudlar runtomkring.

Till ett helt annat ämne. Ensamheten skrämmer mig. Alltså, att få vara själv och ha en egentid är min lycka. Det är min största styrka och jag älskar att få vara med mig själv i perioder. Men jag saknar en samhörighet med traditionella tunisier så in i svanskotan. Bandet till mina rötter visar sig bara bli starkare ju äldre jag blir, och jag vill så gärna vara med i ett kvinnligt gemenskap här i Sverige med likasinnade. Med traditionella tunisiska kvinnor. Hänger ni på instagram föresten? Varje år brukar en grupp eritreaner anordna ett eritreanskt sommarläger där familjer från den nationen samlas och har underbara dagar tillsammans i form av olika aktiviteter för alla åldrar. Som jag förstod det så hyr de ansvariga stugor som ligger nära till sjöar och en fin natur. Jag kan inget annat än att känna hur känslorna stretar i mig: de pendlar mellan nostalgi och sorg. Helt ärligt så är jag genuint glad över att dom har den möjligheten tillgänglig och att deras gemenskap blommar för varje år, men samtidigt kan jag inte sticka under stolen med att vara avis över att vi tunisier i Sverige inte har något liknande.. det måste inte vara i form av camping men ni hajar.. *jag suckar för fjärde gången.. sedan är jag för feg och omotiverad till att starta något eget – «uhm, do something about it or charrap» säger mitt ego. Jag suckar för femte gången och bestämmer mig för att gräva ner huvudet under sanden likt en struts. Bint Dahabi nu kniper du igen.

Brukar ni fundera kring vart ni vill bo om tio år framåt eller så? För i grunden är jag en tjej som föredrar de stora vidderna på landet i mitt hemland. Jag mår bäst av att bo i ett litet samhälle, inte så jätte långt ifrån människor och annan samhällsservice, och sjukvård. Sjukvård nära till hands är bra att ha, synnerligt när när man blir gammal. Eller? Tror ni på hemfödsel och huskurer? Det gör jag. Inte minst sagt så tror jag starkt på att vi är skapta för det. Jag vet att det är en stor sak att säga «jag tror på att alla världens kvinnor kan förlösa sina ungar hemma, vid en å eller under ett olivträd» men jag är uppvuxen med allt sånt där från fjärran som dagens generation tyvärr enbart läser om i historieböckerna. Folk kallar det för «sagor» men jag kallar det för verklighet. «Onej, har du bäckensmärta? Ok låt mig massera dig. Har du grov hosta? Kallhosta sa du? Ok, kom till mitt kök vetja, jag löser det med Guds hjälp.» Men det är en balansgång det där. Fast å andra sidan har jag aldrig förlöst någon eller varit närvarande under en hemförlossning, eller en annan förlossning för den delen heller om jag inte räknar med kor, hästar, får, kaniner och katter. Eller räknas de? Eftersom djur har jag förlöst. Och kanske, får jag hjälpa mig själv en dag i vårt badrum eller vart jag nu väljer å förlösa ungen. Ute på gården vid en fontän? Äh. Ingen idé att tänka på någon unge som inte existerar. Huvudsaken är att jag ärvt en hel del naturlig läkning och jag hoppas på att kunna vidarebefordra det till nästa generation, även om jag behöver tvinga mina systrar till att engagera sig lite mer. Jag hoppas det. Och det kommer du att göra, säger min inre röst.

Till vår nya familjemedlem säger vi *mjau! Det betyder hej på kattiska. Tja ni kan ju gissa ifall hon ger ifrån sig ett klapprande ljud av att se mina två söta damer. Hon är 12 veckor gammal, halv bengal och har ännu inget namn, vad ska hon heta tycker ni?

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.