Människor är olika. Alla är olika dryga. Jag har kommit till en viss punkt och mognad i mitt liv där jag helt ärligt inte tar vissa religiösa diskussioner med somliga kvinnor. Jag kan äntligen säga att jag slutat förklara mig själv jämt och ständigt till andra. Framförallt till de som inte vet bättre, och som på det har en trångsynt syn på världen. De är snabba med att döma och glömmer att det finns andra valmöjligheter och åsikter. Kort sagt har de en begränsad eller snäv uppfattning om väldigt mycket. Dels beror det på okunskap, brist på erfarenhet och mognad. Jag orkar inte knåda mig in i trånga ramar. Jag kan äntligen ställa mig mitt i folkhavet och säga «okidoki» och vända klacken istället för att argumentera för min sak.

Jag har kommit till den mogenhetsgraden där jag inte känner ett behov till att övervinna en fight och få det sista ordet. Dessutom är jag konflikträdd i mina relationer, förutom när det gäller folk på gatan som beter sig grisigt. Då har jag inga som helst problem med att köra Kung Fu.

Bint Dahabi idag är inte samma som för tio år sedan, eller ens för fem eller fyra år sedan. Hon är numera lugn i sig själv och självsäker (tja.. självsäker för det mesta). Hon är en kvinna som verkligen har landat med alla fyra. Jag har släppt behovet av att vinna och kan då istället fokusera på 1. mig själv och 2. meningsfulla relationer. PRUNTO.

Du som sitter där med pekpinnar och inte kan acceptera att andra kvinnor i din omgivning gör andra val utan att det kliar i fingrarna på dig. Måste det vara antingen eller? Finns det inget mellanting? I am dead serious, jag vill ha svar.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.