Jag känner mig som en riktig tantis när jag säger ”ju äldre jag blir…”, men ju äldre jag blir desto mer inser jag hur LITE andra människors negativa energier skadar och påverkar mig.

För någon vecka sedan blev jag helt oväntat informerad om att X talat illa om min blogg. Mind you, detta har aldrig hänt mig förut. Jag blev i vart fall tvungen att stoppa bruttan mitt i allt för att säga ”gummsan tack för omtanken och för att du hör av dig, men jag vill helt ärligt inte höra mer”. Sedan bytte vi ämne. Det där hade genuint kunnat förstöra mig för några år sedan. Jag hade fått panik. Övervägt att radera bloggen. Försvinna från sociala medier. Tänka ”nej, nu är det kört” eller ”nu vill jag bara bort här ifrån”. Men idag? Nä. Idag påverkar det mig väldigt lite när någon bestämmer sig för att läsa mitt blogginlägg genom den mest negativa linsen typ någonsin? Eller hur lite det gör mig när någon, med full kontroll och medvetenhet, väljer att misstolka mig när jag egentligen bara är ett samtal bort. Någonting säger mig att någon annans hat eller bitterhet egentligen inte har med mig personligen att göra. Jag känner mig själv bättre än någon annan, och jag är redan tillräckligt självkritisk som person. Jag vrider och vänder ofta på det jag gör. På det jag skriver och säger för att inte styras av mitt ego. Just for the note: det är något min Baba lärt mig. Men jag tror också att människor som konstant letar fel hos andra sällan verkar ha ett trevligt liv de själva…?

Jag brukade tro att mognad automatiskt kommer med ålder. Men jag är faktiskt inte så säker på det längre. Jag menar, jag har råkat stöta på äldre ladies som fortfarande spenderar sina dagar med att tala illa om andra människor istället för att nyfiket bygga upp sina egna liv och vårda sina egna relationer. Kvinnor som fortfarande drivs av avundsjuka eller behovet av att trycka ner andra. Varför? Jo, för att själva känna sig bättre. Bättre religiösa, bättre muslimer eller kanske bättre människor. Jag vet inte.

Jag brukade tro att vissa titlar betydde någonting. Att en förälder automatiskt var emotionellt mogen. Att en terapeut automatiskt var inkännande. Att en religiös automatiskt var en bra människa. Men livet har verkligen lärt mig att titlar egentligen inte betyder särskilt mycket om människan bakom titeln saknar SJÄLVINSIKT. Och tro mig darling när jag säger att jag INTE skriver detta med någon bitterhet. Snarare tvärtom. Jag är tacksam inombords, och förvånandsfullt glad. Glad över att Gud fått mig att reflektera på djupt vatten.

Låt mig ta det så här: i möten med olika människor runt omkring mig, exempelvis på gymmet, eller i min utbildning tillsammans med mina klasskamrater, väninnor, systrar, med lärare och mentorer (religiösa som icke religiösa), har jag insett att människan bär på väldigt mycket inom sig som gör den sårbar, och många gånger VÄLDIGT osäker på sig själv. Well…. tja, jag är fortfarande ung och har nog fortfarande väldigt mycket kvar att lära mig, men en sak kan jag ändå starkt säga. Människan avslöjar ALLTID sitt eget inre till slut när den drivs av avund eller/och ilska.

Till något HELT annat nu. Just nu lever jag på nyhetsbrev. Jag vet att det har varit ett ÄRTANS tjat om det, men jag tycker veeeerkligen att ni borde prenumerera på mitt nyhetsbrev om ni ännu inte gjort det. Denna vecka håller jag dessutom en mumsig cookie Giveaway i samarbete med Baked by Nabi. Och helt ärligt är det inte svårt att medverka på just MINA Giveaways. I pinky promise. Det är inget krusidull. Inget ”följ alla dessa konton och tagga minst sjuttioelva personer och skriv ett A4 papper på varför du vill vinna och blablabla”. Inget sånt strutsigt. Prenumerera HÄR och se själva. I dare you to do so! Kyss. ❤️‍🔥

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Det känns fint på något sätt att veta att det är en liten intim grupp av kvinnor som öppnar upp sin mejl och läser en och samma text som bara de har tillgång till. And don’t worry… ni kan alltid skriva er in som en ”Bertina” eller ”Fru Ostbulle” eller ”Umm Tsatsiki”. Du behöver alltså INTE ange ditt riktiga namn. Nyhetsbrev får ni någon gång i månaden. Och självklart ska jag berätta hur ni steg för steg anmäler er.

Gör så här:

1. Klicka HÄR eller skrolla längst ner på bloggen.
2. Skriv in din mejladress och ett valfritt namn. 🤫
3. Klicka på «Skicka».
4. Gå till din skräppost och klicka på mejlet från mig: info@bintdahabi.se
5. Klicka på «Confirm your subscription» – VIKTIGT!
6. Klart 🥰🌸

Nu under sommaren tänker jag satsa på nyhetsbrev än själva bloggandet. Ni som prenumererar kommer få vissa förmåner, bland annat rabattkoder, gåvor, bakelser gratis, lite kärleksfulla tips och… tja. Varför inte tala om elefanten i rummet? Typ som: «Hemmafru-ambitioner utan utbildning» eller «Feminitet är väl medfött…?» eller «Ebba Busch väckte ilskan. Nu överväger jag att ta av mig min ansiktsslöja (niqab)».

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Till Gud tillhör vi, och till Honom skall vi återvända.

Det är med en mycket stor sorg jag skriver detta… Min fluffiga lilla Juni lämnade mig och Snöflingan idag. Hon var väldigt svag de sista månaderna, och idag somnade hon in.

Jag vet att det bara är en fågel. Hemma hos oss har vi sedan jag var barn levt nära djur och natur. Sedan jag var liten har jag sett Baba slakta, stått bredvid mamma i köket medan hon lagade maten och ätit det vi själva fött upp. Jag har lärt mig rensa ett djur från att det blivit slaktat till att det hamnat i grytan. Alla våra gulliga kaniner, kycklingar och vaktlar är uppätna i det här laget. Det låter kanske hårt för vissa som är uppvuxna i det polerade Österlen eller någon annanstans där det närmast man kommer rått kött är från en plastförpackning. Men för mig har det här alltid varit det mest naturliga i världen.

Men Juni däremot, hon var bara min. Min lilla hårboll. Min lilla drama queen med världens vackraste stämband, min alldeles egen operasångare. Hennes fjädrar var en blandning av vitt, orange och svart. Och hon var aldrig mat. Okej då… VISSA dagar när hon var en olydig liten strutsig dam ville jag göra fågelspett av henne. Men det var bara kärlek hela vägen, även om jag var i närheten av grillen.

Att det var jag som fann henne livlös längst ner i buren idag… det känns overkligt. Jag är fortfarande i chock, och det gör ont i hjärtat.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

MIN SVENSKA VÄNINNA HAR BLIVIT MUSLIM!!! Sooooo… det där med att inte umgås och fika med en ”icke-muslim” kanske inte var så dumt ändå? Inte riktigt som vissa hade tänkt sig, eller?

Iiiiiih, nej men jag är så glad. Jag fick reda på nyheten igår kväll och sedan dess har jag gått runt och tippat på tår av glädje. Längtat efter att få ge henne en fet kläm, och en smisk på stjärten varpå ett ”Gullet, jag sa ju det!”. Hon är verkligen en dunderchäj, so I kind of saw this coming. Long story short: hennes syster konverterade till islam för ungefär nio år sedan (?), och sedan dess har hon själv läst på utan att riktigt våga ta steget. Jag hade dock ingen som helst aning om hennes eget intresse – och mind you, vi studerar samma program och vi brukar ändå ses ett par gånger i månaden. Så ja… det kom som en riktig chock när jag lärde känna henne på riktigt förra året och hon berättade om sin nyfikenhet. AND NOW SHE IS MY UKHTI. 😭😭

Visst är det trevligt med ett ”konvertitkit” när man blir muslim. Men vi kan väl höja ribban lite och ge andra mysiga och genomtänkta gåvor också? Typ en fet bukett? En larvigt god bakelse? Konfetti i ansiktet? Kanske till och med kungen på besök, om så bara på ett foto? Ibland är halalbubbel och fuldans till non-instrumental music with Justin Bieber med sina ukhties typ det finaste minnen som fastnar.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.