Det känns fint på något sätt att veta att det är en liten intim grupp av kvinnor som öppnar upp sin mejl och läser en och samma text som bara de har tillgång till. And don’t worry… ni kan alltid skriva er in som en ”Bertina” eller ”Fru Ostbulle” eller ”Umm Tsatsiki”. Du behöver alltså INTE ange ditt riktiga namn. Nyhetsbrev får ni någon gång i månaden. Och självklart ska jag berätta hur ni steg för steg anmäler er.

Gör så här:

1. Klicka HÄR eller skrolla längst ner på bloggen.
2. Skriv in din mejladress och ett valfritt namn. 🤫
3. Klicka på «Skicka».
4. Gå till din skräppost och klicka på mejlet från mig: info@bintdahabi.se
5. Klicka på «Confirm your subscription» – VIKTIGT!
6. Klart 🥰🌸

Nu under sommaren tänker jag satsa på nyhetsbrev än själva bloggandet. Ni som prenumererar kommer få vissa förmåner, bland annat rabattkoder, gåvor, bakelser gratis, lite kärleksfulla tips och… tja. Varför inte tala om elefanten i rummet? Typ som: «Hemmafru-ambitioner utan utbildning» eller «Feminitet är väl medfött…?» eller «Ebba Busch väckte ilskan. Nu överväger jag att ta av mig min ansiktsslöja (niqab)».

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Till Gud tillhör vi, och till Honom skall vi återvända.

Det är med en mycket stor sorg jag skriver detta… Min fluffiga lilla Juni lämnade mig och Snöflingan idag. Hon var väldigt svag de sista månaderna, och idag somnade hon in.

Jag vet att det bara är en fågel. Hemma hos oss har vi sedan jag var barn levt nära djur och natur. Sedan jag var liten har jag sett Baba slakta, stått bredvid mamma i köket medan hon lagade maten och ätit det vi själva fött upp. Jag har lärt mig rensa ett djur från att det blivit slaktat till att det hamnat i grytan. Alla våra gulliga kaniner, kycklingar och vaktlar är uppätna i det här laget. Det låter kanske hårt för vissa som är uppvuxna i det polerade Österlen eller någon annanstans där det närmast man kommer rått kött är från en plastförpackning. Men för mig har det här alltid varit det mest naturliga i världen.

Men Juni däremot, hon var bara min. Min lilla hårboll. Min lilla drama queen med världens vackraste stämband, min alldeles egen operasångare. Hennes fjädrar var en blandning av vitt, orange och svart. Och hon var aldrig mat. Okej då… VISSA dagar när hon var en olydig liten strutsig dam ville jag göra fågelspett av henne. Men det var bara kärlek hela vägen, även om jag var i närheten av grillen.

Att det var jag som fann henne livlös längst ner i buren idag… det känns overkligt. Jag är fortfarande i chock, och det gör ont i hjärtat.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

MIN SVENSKA VÄNINNA HAR BLIVIT MUSLIM!!! Sooooo… det där med att inte umgås och fika med en ”icke-muslim” kanske inte var så dumt ändå? Inte riktigt som vissa hade tänkt sig, eller?

Iiiiiih, nej men jag är så glad. Jag fick reda på nyheten igår kväll och sedan dess har jag gått runt och tippat på tår av glädje. Längtat efter att få ge henne en fet kläm, och en smisk på stjärten varpå ett ”Gullet, jag sa ju det!”. Hon är verkligen en dunderchäj, so I kind of saw this coming. Long story short: hennes syster konverterade till islam för ungefär nio år sedan (?), och sedan dess har hon själv läst på utan att riktigt våga ta steget. Jag hade dock ingen som helst aning om hennes eget intresse – och mind you, vi studerar samma program och vi brukar ändå ses ett par gånger i månaden. Så ja… det kom som en riktig chock när jag lärde känna henne på riktigt förra året och hon berättade om sin nyfikenhet. AND NOW SHE IS MY UKHTI. 😭😭

Visst är det trevligt med ett ”konvertitkit” när man blir muslim. Men vi kan väl höja ribban lite och ge andra mysiga och genomtänkta gåvor också? Typ en fet bukett? En larvigt god bakelse? Konfetti i ansiktet? Kanske till och med kungen på besök, om så bara på ett foto? Ibland är halalbubbel och fuldans till non-instrumental music with Justin Bieber med sina ukhties typ det finaste minnen som fastnar.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Som du säkert märkte blev det väldigt rörigt, hetsigt och… ärligt talat ganska tjafsigt i kommentarsfältet HÄR. Därav rensades flertals kommentarer bort. Jag har inga problem med vissa diskussioner, och att ni diskuterar sens emellan, men nivån? Den väljer jag! 💅🏻 

Och visst kan inlägg och kommentarer trigga till likt taggtrådar i baken, men jag tycker att man kan lyfta sin poäng i mitt kommentarsfält utan att dra varandra i håret. Vill man få utlopp för sin ilska rekommenderar jag löpning och styrketräning. Och vill man dämpa den rekommenderar jag tvagning och en paus. Annars finns det andra bloggar att läsa om detta inte faller i smaken.

HUR SOM! Tack för din fråga och att du lyfter något med en bra ton. Jag tror att det kom från en fin plats fastän andra tolkade det på ett annat vis. Må Allah belöna dig kära du. Men det finns också en del missförstånd här vännen. Måttstocken förändras INTE. Koranen förändras INTE. Det som var haram då är haram nu. Och individers handlingar och val, INKLUSIVE MINA EGNA, är inte ett bevis. Punkt. 

Sedan är det här inte ett ”jag mot dem”, ”jag mot duat”, eller ”jag mot vissa systrar”. Jag hyser nämligen inget som helst agg på individnivå, utan jag ifrågasätter beteendet och kulturen det speglar. Jag känner ingen bitterhet, ingen ilska eller negativ känsla mot någon mentor. Jag känner snarare tacksamhet, men även sorg, och mycket har jag redan bearbetat bort. I mean… jag själv har varit en del av det jag idag reflekterar mycket över. Jag har också sagt fel saker? Väglett fel. Behandlat min omgivning fel. Satt orimliga krav på andra och trodde att jag hade rätt och så vidare. Vad berodde det på? Omognad. Okunskap. Absolut. Det har jag även talat om i mina tidigare blogginlägg höredu.

Just därför tycker jag att det är så viktigt att prata om det. För att förstå vad som faktiskt hände, och varför? För det finns fortfarande många frågetecken kvar. Är V-khimar acceptabelt nu? Faller den in i kriterierna för korrekt klädsel nu? Eller ett annat exempel. Hur går det ihop att varna för X och sedan umgås med X? Jag vet att jag inte är den enda som fortfarande står här med funderingar eftersom stora saker har bara sopats under mattan. Stora saker. Och samtidigt som vi pratar om ”husnul dhan” – vilket jag sätter pris på, verkligen, även från mina läsare om de ser mig i sammanhang de inte förväntar sig (exempelvis att jag fikar med en icke-muslim), så lämnar det också en frustration. Det som hände förr var nämligen inte småsaker. Eller hur? Det handlar inte om en fika hit eller dit. Det är mycket större än så, vilket du säkert redan vet vid det här laget, särskilt om du är en ”kär bekant” till mig från samma krets.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.