Som du säkert märkte blev det väldigt rörigt, hetsigt och… ärligt talat ganska tjafsigt i kommentarsfältet HÄR. Därav rensades flertals kommentarer bort. Jag har inga problem med vissa diskussioner, och att ni diskuterar sens emellan, men nivån? Den väljer jag! 💅🏻 

Och visst kan inlägg och kommentarer trigga till likt taggtrådar i baken, men jag tycker att man kan lyfta sin poäng i mitt kommentarsfält utan att dra varandra i håret. Vill man få utlopp för sin ilska rekommenderar jag löpning och styrketräning. Och vill man dämpa den rekommenderar jag tvagning och en paus. Annars finns det andra bloggar att läsa om detta inte faller i smaken.

HUR SOM! Tack för din fråga och att du lyfter något med en bra ton. Jag tror att det kom från en fin plats fastän andra tolkade det på ett annat vis. Må Allah belöna dig kära du. Men det finns också en del missförstånd här vännen. Måttstocken förändras INTE. Koranen förändras INTE. Det som var haram då är haram nu. Och individers handlingar och val, INKLUSIVE MINA EGNA, är inte ett bevis. Punkt. 

Sedan är det här inte ett ”jag mot dem”, ”jag mot duat”, eller ”jag mot vissa systrar”. Jag hyser nämligen inget som helst agg på individnivå, utan jag ifrågasätter beteendet och kulturen det speglar. Jag känner ingen bitterhet, ingen ilska eller negativ känsla mot någon mentor. Jag känner snarare tacksamhet, men även sorg, och mycket har jag redan bearbetat bort. I mean… jag själv har varit en del av det jag idag reflekterar mycket över. Jag har också sagt fel saker? Väglett fel. Behandlat min omgivning fel. Satt orimliga krav på andra och trodde att jag hade rätt och så vidare. Vad berodde det på? Omognad. Okunskap. Absolut. Det har jag även talat om i mina tidigare blogginlägg höredu.

Just därför tycker jag att det är så viktigt att prata om det. För att förstå vad som faktiskt hände, och varför? För det finns fortfarande många frågetecken kvar. Är V-khimar acceptabelt nu? Faller den in i kriterierna för korrekt klädsel nu? Eller ett annat exempel. Hur går det ihop att varna för X och sedan umgås med X? Jag vet att jag inte är den enda som fortfarande står här med funderingar eftersom stora saker har bara sopats under mattan. Stora saker. Och samtidigt som vi pratar om ”husnul dhan” – vilket jag sätter pris på, verkligen, även från mina läsare om de ser mig i sammanhang de inte förväntar sig (exempelvis att jag fikar med en icke-muslim), så lämnar det också en frustration. Det som hände förr var nämligen inte småsaker. Eller hur? Det handlar inte om en fika hit eller dit. Det är mycket större än så, vilket du säkert redan vet vid det här laget, särskilt om du är en ”kär bekant” till mig från samma krets.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Smått fika har blivit lite av ett, hmm… återkommande mönster för mig, haha? Det blir ju så humlans gött, och lite av en belöning när man ändå aktivt tränar fem gånger i veckan. Sweets By Camilla i Mall of Scandinavia, har ni varit där?

Jag hade en superdag idag. Vaknade upp med en stark känsla av att erövra världen. Och det är fantastiskt att känna så tycker jag. Att känna hur min Skapare gång på gång välsignar mig i livet. I mina relationer. Framför allt i min relation till Gud. Om drygt en månad har denna brutta burit ansiktsslöja (även kallat ”niqab”) på heltid i tio år. TIO. Inte en enda dag har gått utan att jag klivit ut genom dörrn med min ansiktsslöja. Tio år. Ofattbart vad tiden flyger. Och jag kommer aldrig att ta det här för givet. No, I’m not married, så jag bär inte detta plagg för en ”hubby” som folk oftast antar. Jag har burit detta plagg för min Skapares skull, Al-Khaliq som färgat himlen så där blå som på fotot. Om det är något jag lärt mig i livet så är det att dyrkan ALDRIG är begränsad till ett enskilt moment, eller ett plagg. Guds välbehag går att sökas på så många olika sätt. Särskilt genom ens föräldrar – något som tyvärr ofta glöms bort idag???

En annan fin aspekt som livet har lärt mig – och det är även något jag uppskattar med min egen personlighet – är att jag aldrig mer utsätter mig själv för sällskap där jag mår dåligt. Eller där min tro riskerar att försvagas. När jag väl har bestämt mig för att lämna en relation, lämnar jag den helt! Jag sätter inte mig själv i en ny situation där hela min fritid går ut på att älta och pika på det sällskap jag valt att lämna. För i längden blir ilska, bitterhet, kanske eventuellt baktal, bara en äcklig gyttja som binder mig kvar till ruta MINUS ett.

Därför älskar jag att jag kan ta vissa situationer i livet med en klackspark UTAN att känna ryckningar i kroppen av att snegla tillbaka. Är en relation dålig, så är den dålig. BLOCK. Tack Gud för att du givit mig insikt, alhamdulillah muschos.

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

Det finns inte alltid en bra bild av vissa människor, grupper och kretsar oavsett om det är muslimer eller icke.

När det kommer till mitt tidigare blogginlägg där jag skrev “sekt” syftar jag givetvis INTE på “salafiyya” som sekt. Det har jag aldrig skrivit eller på något vis sagt. Det är i sådana fall DIN egen hastiga tolkning av mitt blogginlägg and I cannot do so muchos about it. Fast ja. Bloggar, poddar och allt där folk delar sina tankar, åsikter och erfarenheter lämnar alltid utrymme för tolkningar. Däremot är jag idag inte särskilt förtjust i att ständigt behöva förklara mig som förr. Särskilt inte när det möts av anklagelser snarare än mogna diskussioner.

Hurusom, jag öser stor respekt till en syster som fint hörde av sig till mig och frågade vad, eller vilka jag syftade på när jag skrev ordet ”sekt”. Givetvis syftade jag på sociala samspel och beteenden i det sammanhanget. And if you girlies did your homework, you’d understand att en sekt INTE ALLTID handlar om religion. Det handlar om kontroll, tystnad och vad som händer när du INTE längre passar in. Bara för att jag nämner vissa karaktärsdrag i mina inlägg, riktade mot specifika grupper utifrån MINA erfarenheter, betyder det inte att det speglar vad salafiyya faktiskt står för, eller hur salaf var gentemot sina familjer, sina fruar och sin omgivning. I just wanted to clear that out eftersom jag tycker att det är en viktig poäng.

Och angående misstolkningar. Tja, det kommer alltid finnas människor som – oavsett vad du säger, hur mycket du tydliggör, vrider och vänder eller skriver – ändå kommer välja att tro på sin egen version av saker å ting. De människor kommer du tyvärr aldrig kunna att ändra på om de redan har bestämt sig för att tro en viss sak om dig. Om du lever med detta mindset så kommer ditt sinne vara i harmoni likt Bint Dahabi. Så gör som hon! 💅🏻

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.

När jag började praktisera skrev jag en lista över allt jag INTE kunde göra. Eller, snarare, allt jag TRODDE att jag inte kunde göra. När tiden allt gick brukade jag dumförklara mig själv. Intala mitt medvetna om att jag inte tillhörde någon destruktiv skara. Well… obviously I was lying to myself. Nu, decennier senare kan jag säga att jag tillsammans med mina väninnor brukar skratta högt åt ordet ”sekt”. För vi vet hur det känns att vara mitt i det.

Det har aldrig varit lätt att växa genom möten med andra. För mig har det varit svårt, struts-svårt. Minst sagt jobbigt. Ständigt befann jag mig i en närkamp mellan andras krav på mig och min egen längtan till att gå min egen väg i min spirituella resa. Till slut orkade jag inte forma mig och basera mina livsval efter andras förväntningar. När det blev så pass infekterat att min spegelbild fick mig att vilja klösa ögonen ur varandra, var det viktigt för mig att bara logga ut. Byta krets. Jag slutade höra av mig. Slutade närvara på vissa specifika fysiska träffar och andra sammanhang. Jag var aldrig tillgänglig för att ses, fastän jag inte var upptagen. Så vitt jag vet misstänkte ingen något, eftersom jag alltid hade en ursäkt redo. I efterhand kan jag erkänna att jag slängde in några vita lögner här och där, bara för att jag inte orkade träffa vissa personer. Kunde jag ha gjort bättre? Nä, troligen inte. Det är inget jag ångrar idag. Det gick helt enkelt inte att fortsätta umgås med samma människor när jag bestämde mig för att förändras till det mer hälsosamma valet. Jag klev av på en hållplats utan att se tillbaka. Och helt ärligt? Det var det bästa jag kunde göra för mig själv.

Jag älskar systerskapet, det är sant. Men inte alla sådana kretsar. Det systerskapet jag var väl känt med för flera decennier sedan är visserligen annorlunda idag, och jag vill tro att gamla mönster inte upprepas. Men jag är inte så säker på att det faktiskt är sant. En del saker är tyvärr inte gulligull och ”allahumma barik” i de kretsarna. Det är snarare ”allahul mustan” och nyp mig i armhålan. Grupptrycket lever kvar – bara med en annan nyans än förr förstås. Intern mobbning är ett annat problem som sker idag riktat mot de som inte bär ”rätt” plagg, eller som valt att ta av sig det. Maktspel, subtila pikar och förminskning > allt sker inifrån den egna gruppen. I samtal med flera systrar där jag ofta hamnar i en mer lyssnande, nästan terapeutisk roll, återkommer samma sak: känslan av att inte riktigt höra till, eller inte vara helt välkommen. Jag ser hur systrar kan bojkotta en annan syster så fort något plagg ryker av. Argumentet jag hör? Att man fruktar för sin egen religion och sitt inflytande. Men är det verkligen en ärlig och genuin orsak, eller bara något som sägs?

Denna blogg riktar sig enbart till kvinnor som målgrupp.